Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den inre styrelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rådsherrar samt andra riksens herrar och män från både Danmark och
Sverige.
Erkebiskop Johan Laxmand i Lund dog 1443 och efterträddes af
Tuvo Nilsson, en man af ringa härkomst, men som det oaktadt åtnjöt
ett högt anseende. När denne erkebiskop Tuvo nu kom till Kalmar
för att öfvervara det stora herremötet, lät han bära framför sig korset
såsom ett tecken på sin värdighet. Enligt påfliga stadgar egde en
erkebiskop icke rätt att låta bära korset framför sig utom sin egen
kyrkoprovins. Men erkebiskop Tuvo betraktade sig som Sveriges primas
och ansåg sig som sådan ega rätt till denna ära.
Vi veta redan, att man sedan längre tid tillbaka i Sverige var
missnöjd med detta den lundensiske erkebiskopens primat öfver den
svenska kyrkoprovinsen, och vi påminna oss att erkebiskop Johannes
Jerechini uppträdde mot samma anspråk. Erkebiskop Tuvos uppträdande
i Kalmar uppfattades af de närvarande svenska biskoparna som
ett försök att låta visa sina företrädesrättigheter, och de voro
ingalunda sinnade att genom sitt stillatigande liksom godkänna dem.
Sveriges erkebiskop var icke närvarande, men biskop Nils i
Linköping, biskop Thomas’ efterträdare i Strengnäs, Erik Birgersson, och
biskop Lars i Vexiö föranstaltade ett sammanträde, till hvilket kallades
en notarius publicus, som skulle uppsätta de svenska biskoparnes
protest emot lundensiska primatet, en rättighet, som genom tidens längd
och urminnes häfd förlorat all betydelse. Just som notarien höll på
att uppsätta denna protest, inträdde erkebiskop Tuvo i samlingsrummet.
De församlade läto sig dock icke störas, utan en af de svenske
biskoparne tillkännagaf ändamålet med deras sammanträde och sporde
erkebiskop Tuvo till, »hvarför han låtit bära korset framför sig utom
sin kyrkoprovins, till förklenande af erkebiskopen i Upsala». –
Erkebiskopen svarade härpå, »att det var ett andaktstecken, att han låtit
bära korset framför sig, emedan konungen var närvarande, men
alldeles icke emedan han dermed velat förklena erkebiskop Nils i Upsala;
att han icke dermed åsyftat att tillegna sig någon primats- eller
företrädesrätt öfver Sverige och att erkebiskop Nils skulle få bruka samma
frihet i Danmark».
För ögonblicket lugnades de svenske prelaterne af dessa erkebiskop
Tuvos ord, men då han fortfor att låta bära korset framför sig,
uppsattes sex dagar derefter en formlig protest, på det att detta icke
måtte tjena till något ingrepp i svenska kyrkans frihet. Såsom vittnen
underskrefvo Bengt Jönsson (Oxenstierna), lagman i Upland, Magnus
Green, som då innehade Stockholms slott, Ragvald Puke, lagman i
Östergötland, och Nils Kyle af vapn, äfvensom några prester.
I Kalmar utfärdades äfven en stadga, hvari konung Christofer
förebrår vissa häradshöfdingar och fogdar, att de tillvällade sig
häradenas saköresmedel samt räntorna af häradsallmänningarna, utan att
de gjorde räkning derför och utan häradets tillstånd; allt sådant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
