Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget utbryter mellan Carl och Christian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
främmande land – Bayern, Ungern, Polen, Österrike,
Meissen och Saxen[1]
samt vid Rhen – och derunder hade
han deltagit i många stormningar och strider. Han
kände också till de nämnda ländernas språk, »han
kunde målen tala och förstå».
Såsom konungen nu hade ordnat hären, gick
»skyrännarebanéret» främst. Det var skidlöpare. Så
kom »rännebanéret». På deras märke eller banér syntes
S:t Göran till häst i full rustning. Derefter kom
»skyttebanéret», hvars banér pryddes af Sveriges och
Norges skyddshelgon, S:t Erik och S:t Olof. »Der
red han då sjelf näst efter», omgifven af 200
hofmän till häst i blanka rustningar. Så följde
fältartilleriet. Det utgjordes af 20 kanoner eller,
som de då kallades, kärrebyssor med tillhörande
slädar, som förde krut och stenar, hvilka sistnämnda
begagnades i stället för kulor. Det är första gången
som kanoner omnämnas i något svenskt fälttåg.
Efter kanonerna tågade »hufvudbanéret». På dess
banér såg man »jungfru Maria i solgisslan» och
hon var afmålad med sin son i famnen. Med solgisslan
menas en gloria af strålar[2],
som var målad omkring
bilden. Tjugutre led gingo framför banéret. Banéren
voro enkla, »utan flärd» – heter det - men dock
mycket dyrbara, och på dem alla var svenska vapnet
»tre kronor» måladt. Under hufvudbanéret redo riddare
och svenner, och så väl detta banér som de öfriga
hade fullgod betäckning af utvalda krigare.
Den stora massan af fotfolk följde efter
hufvudbanéret. Det var köpstadsmän och allmoge under
otaliga banér. »Jag kan ej tälja de banér, de hafva»
_- säger rimkrönikan. Tvåhundra riddare bildade
eftertruppen. Rytteriet utgjorde inalles 3,000 man,
men fotfolket »kunde ingen räkna». En del af allmogen
synes hafva varit beriden.
Sannolikt var det köpstadsmännen och allmogen, som
icke hunnit fram till Markaryd på utsatt dag och
som konungen inväntade i Herrevadskloster. Så fort
de hunno öfver landmärket – heter det – började de
bränna och skinna.
Tredje dagen på morgonen bröt konungen upp med
hären från Herrevadskloster. Vägen togs utefter
den frusna Rönneån samt sedan mera åt vester norr
om den s. k. Södra åsen öfver Quidingehed fram
emot Vegeholmsån rakt på Helsingborg. På två mils
afstånd från staden gjordes halt och först dagen
derpå ryckte konungen fram till staden. Der fick
fogden »stor sorg» vid åsynen af den stora hären,
och på konungens kallelse samt mot gifven lejd begaf
han sig ut till det svenska lägret.
Helsingborg var då en af Skånes mest betydande
städer, såsom vi ock kunna förstå deraf, att dess
namn är förbundet med minnen af de vigtigaste
tilldragelserna i den gångna tiden. Allt ifrån
den ridderlige konung Erik Menveds dagar och hans
bröllop med den svenska konungadottern Ingeborg,
hvilket firades på Helsingborgs slott,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
