Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Knutssons försvarskrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ryktet om konung Carls antågande var också sant. Han
hade kommit ned i Östergötland, men fick snart
underrättelse om böndernes seger på Holaveden och om
danskarnes återtåg. I Vadstena fick han veta, att
konung Christian hastigt hade dragit sig tillbaka
och var på väg till Halmstad.
Hån hemförlofvade då allmogen, men fattade med
detsamma det beslut att återtaga Vestergötland. Han
vände sig med detta uppdrag till sin frände,
Thord Bonde. Denne var son af konungens farbror, Carl
Thordsson (Bonde), som en tid var lagman i Vestmanland
och Dalarne. Med konungens svenner skulle han öfver
Tiveden draga in i Vestergötland till Lödöse och
söka återtaga denna stad jemte de slott, som fallit i
danskarnes händer. »Jag vet det visst», sade konungen
till honom om borgarena i Lödöse, »att de vilja nödigt
sig från mig skilja.» Herr Thord var visserligen
hittills opröfvad i så svåra värf, som det hans
kungliga frände nu förelade honom, men der lyste ett
så trofast sinne ur hans ärliga ögon, att det gjorde
ett godt intryck på konungen. Underrättelser hade
tillika inlupit från Vestergötland, som voro egnade
att väcka hopp och förtröstan i konungens själ.
Bönderne i Marks härad, i gränssocknarna mot Halland,
hade rotat sig tillsammans och gjort konung Christians
folk stort afbräck. I spetsen för dem stodo tvänne
bröder från Kattunge socken[1].
Deras gård hade
legat vid sjön Kattungen, men blifvit af fienden
uppbränd. De båda bröderne hade då tagit sin tillflykt
ut på sjön, andra bönder hade sällat sig till dem,
och snart började de anfalla fienden, hvarhelst de
träffade honom och han ej var dem allt för öfverlägsen
till antal. Redan i den första striden nedgjorde de
sjuttio fiender och vunno så stort byte, att värdet
tiodubbelt öfversteg hvad de förlorat.
Likaså och med mycken framgång hade konung Carls
ryttare, som stodo i Nerike, brutit in öfver Tiveden
i Vestergötland. De danskar, som Christian sändt upp
mot Tiveden, blefvo af dem öfverfallna på skogen och
dels nedgjorda, dels tagna till fånga. Och hofmännen
verkstälde ett lyckligt ströftåg genom nordöstra
Vestergötland.
Äfven från kusterna hade goda underrättelser
kommit konung Carl till handa. Vestervik hade
väl brunnit, men på Öland hade herr Erik Eriksson
tappert visat fienden tillbaka och likaså Birger
Trolle från Avaskär, der Magnus Green sökt göra en
landstigning. Så hade ock konungens svåger, Gustaf
Carlsson, tagit emot samme herr Magnus i Möre, att
han betog honom lusten att vidare gästa den trakten.
Der funnos således redlige och trofaste män omkring
konung Carl, fast det såg mörkt ut understundom. Det
var nu att se, huru herr Thord skulle motsvara hans
förtroende. Tänkte konungen på sina andra fränder,
de af Bielke-slägten, så hade han ej skäl att berömma
sig af trohet och kärlek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
