Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Christian vinner Borgholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man har tvänne bref af konung Christian, hvari han
omtalar sin Ölandsfärd. I det första, som han skref
till ett danskt krigsråd, Nils Eriksson, medan han
ännu var qvar i Danmark, säger han sig oförtöfvadt
ämna segla öfver till Öland, »emedan han fått goda
tidningar af sina vänner i Sverige, hvilka vunnit ön
och bestallat Borgholm». I det senare, som han skref
till en kardinal efter sin återkomst till Köpenhamn,
förklarar han, »att tillståndet i hans riken för
närvarande vore särdeles lyckligt». Han tillägger
vidare med ett visst öfvermod: »Carl, som kallar
sig svenskarnes konung, hafva vi under de förflutna
dagarne, emedan han vägrat ingå fred med oss, i egen
person på vår flotta anfallit och tagit ifrån honom
starka fästen och det bördiga och folkrika Öland. Han
har flytt till sitt rikes yttersta gränser och vi
skulle otvifvelaktigt hafva besegrat honom, om icke
den annalkande vintern med massor af is hindrat oss
att framtränga längre.»
Brefvet är tydligen skrifvet i känslan af de
framgångar, han rönt. Också hade tilldragelserna under
senare hälften af detta år i allmänhet varit gynsamma
för honom, att räkna från Thord Bondes död. Likväl
kunde konungen, om han velat, haft att omtala något
annat än vintern, som hindrade honom att förfölja den
sig så kallande konung Carl af Sverige på hans flykt.
Från Öland seglade nemligen Christian öfver till
Kalmar och sökte vinna denna stad. Han hade redan
förut ditskickat en afdelning af 600 män, emedan man
försäkrat honom att stadsinnevånarne skulle öppna
portarne, så fort danskarne visade sig. Befälhafvare
på slottet var konung Carls svåger, Gustaf Carlsson,
densamme som förut så tappert visat Magnus Gren
tillbaka. Denne hade på det bestämdaste förklarat,
att han skulle försvara sig till det yttersta, och
han hade också fördrifvit den danska afdelningen.
Nu kom konung Christian sjelf med hufvudstyrkan och
trodde, att Kalmar skulle bli ett lika lätt byte som
Borgholm och Öland. Men herr Gustaf förklarade nu som
förut, att han ville försvara sig till sista man, och
då inspärrades staden från både land- och sjösidan.
De danska skeppen lågo tätt framför slottet. Herr
Gustaf lät utrusta en mängd båtar och täckta pråmar,
fylda med tjära, beck och andra bränbara ämnen. Med
dessa ville han anfalla och antända de stora danska
skeppen, hvilka förde Erik Erikssons skatter om
bord. Dansken anade dock oråd, och en vacker dag,
just som det grydde till dager, fick herr Gustaf,
när han skådade ut genom slottsfönstret, se, huru de
stora skeppen började röra sig och att ankartågen
kapades, Genast väckte han sina svenner, och pilar
och kanonkulor (»byssostenar») började regna öfver
danskarne. Hade de ej varit så snabba i sina rörelser,
hade de der lidit en stor förlust. Ty seglen voro
ännu ej hissade, när herr Gustaf med sitt folk kom
roende från slottet att storma fiendens skepp. Så när,
heter det, hade de blifvit skjutna i sank. M
Man har tvänne bref af konung Christian, hvari han
omtalar sin Ölandsfärd. I det första, som han skref
till ett danskt krigsråd, Nils Eriksson, medan han
ännu var qvar i Danmark, säger han sig oförtöfvadt
ämna segla öfver till Öland, »emedan han fått goda
tidningar af sina vänner i Sverige, hvilka vunnit ön
och bestallat Borgholm». I det senare, som han skref
till en kardinal efter sin återkomst till Köpenhamn,
förklarar han, »att tillståndet i hans riken för
närvarande vore särdeles lyckligt». Han tillägger
vidare med ett visst öfvermod: »Carl, som kallar
sig svenskarnes konung, hafva vi under de förflutna
dagarne, emedan han vägrat ingå fred med oss, i egen
person på vår flotta anfallit och tagit ifrån honom
starka fästen och det bördiga och folkrika Öland. Han
har flytt till sitt rikes yttersta gränser och vi
skulle otvifvelaktigt hafva besegrat honom, om icke
den annalkande vintern med massor af is hindrat oss
att framtränga längre.»
Brefvet är tydligen skrifvet i känslan af de
framgångar, han rönt. Också hade tilldragelserna under
senare hälften af detta år i allmänhet varit gynsamma
för honom, att räkna från Thord Bondes död. Likväl
kunde konungen, om han velat, haft att omtala något
annat än vintern, som hindrade honom att förfölja den
sig så kallande konung Carl af Sverige på hans flykt.
Från Öland seglade nemligen Christian öfver till
Kalmar och sökte vinna denna stad. Han hade redan
förut ditskickat en afdelning af 600 män, emedan man
försäkrat honom att stadsinnevånarne skulle öppna
portarne, så fort danskarne visade sig. Befälhafvare
på slottet var konung Carls svåger, Gustaf Carlsson,
densamme som förut så tappert visat Magnus Gren
tillbaka. Denne hade på det bestämdaste förklarat,
att han skulle försvara sig till det yttersta, och
han hade också fördrifvit den danska afdelningen.
Nu kom konung Christian sjelf med hufvudstyrkan och
trodde, att Kalmar skulle bli ett lika lätt byte som
Borgholm och Öland. Men herr Gustaf förklarade nu som
förut, att han ville försvara sig till sista man, och
då inspärrades staden från både land- och sjösidan.
De danska skeppen lågo tätt framför slottet. Herr
Gustaf lät utrusta en mängd båtar och täckta pråmar,
fylda med tjära, beck och andra bränbara ämnen. Med
dessa ville han anfalla och antända de stora danska
skeppen, hvilka förde Erik Erikssons skatter om
bord. Dansken anade dock oråd, och en vacker dag,
just som det grydde till dager, fick herr Gustaf,
när han skådade ut genom slottsfönstret, se, huru de
stora skeppen började röra sig och att ankartågen
kapades, Genast väckte han sina svenner, och pilar
och kanonkulor (»byssostenar») började regna öfver
danskarne. Hade de ej varit så snabba i sina rörelser,
hade de der lidit en stor förlust. Ty seglen voro
ännu ej hissade, när herr Gustaf med sitt folk kom
roende från slottet att storma fiendens skepp. Så när,
heter det, hade de blifvit skjutna i sank. Men lyckan
och vinden gynnade konung Christian, så att han
den gången kom lyckligen undan.
en lyckan
och vinden gynnade konung Christian, så att han
den gången kom lyckligen undan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
