Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionskonungen och Sveriges konung - Erik Carlsson (Vasa)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fortsättande. Alla landstingen förklarade naturligtvis
dessa rykten för osanning.
Hvad han emellertid dermed vann, Sverige vann han
icke.
Ännu ett försök att på fredlig väg bilägga
stridigheterna mellan Sveriges konung och Danmarks,
men som äfvenledes genom den senares trots och
obillighet omintetgjordes, hafva vi att anteckna. Det
egde rum i Lybeck. På ett möte med den holsteinska
adeln i Köpenhamn hade sändebud från Lybeck infunnit
sig och Christian hade anmodat dem att genom rådet
i Lybeck söka mäkla fred, om detta ord är det rätta
för att beteckna hvad Christian menade. Rådet i
Lybeck var villigt att åtaga sig saken och skickade
sändebud till Carl att inbjuda honom till ett möte i
Lybeck. Carl gick gerna in på förslaget och svenska
sändebud infunno sig på utsatt tid i Lybeck. Konung
Christian infann sig sjelf, åtföljd af sin broder,
tvänne danska biskopar och en mängd riddare.
Men här upprepades ungefär detsamma som i
Halmstad. Konung Christians första fordran var att
Carl skulle nedlägga regeringen, och derpå gingo de
svenska sändebuden icke in[1].
Dermed åtskildes de
församlade, och med mötet i Lybeck hade intet annat
vunnits, än att man nu allmänt insåg, att saken mellan
Nordens konungar endast kunde afgöras genom svärdet.
Den som så trotsade på sin rätt, borde dock hafva
kunnat draga svärdet med mera kraft, än som fallet
var med Christian. Väl lagade han sig till att ännu
en gång draga till Sverige, men hans arm var liksom
förlamad. Hade det icke under alla förhållanden
funnits sjelfrådige och kraftfulle män i Sverige,
som kunnat uppbära hans sak, så hade den varit
ohjelpligen fallen.
En sådan man uppträdde äfven nu, såsom det dock vill
synas, utan något samband med den danske konungen. Det
var Erik Carlsson (Vasa).
Erik Carlsson (Vasa).
Det var i Oktober månad år 1469. Konung Carl hade
sammanskrifvit ett herremöte till Vadstena. En mängd
herrar voro redan anlända och äfven konungens dotter
fru Magdalena Tott befann sig der, då plötsligt
en skara beväpnade ryckte mot staden. De kommo
så alldeles oväntadt, att några mått och steg
till försvar icke hunno vidtagas. Det var herr
Erik Carlsson, herr Erik Nilsson och herr Trotte
Carlsson (af Ekaslägten), som kommo i spetsen för den
fiendtliga hopen, och inom några ögonblick hade de
tagit till fånga konungadottern samt Birger och Arvid
Trolle, hvilka Erik Carlsson lät föra till sitt slott
Stäkeholm, en förläning som konung Carl låtit honom
behålla, när han nu sista gången kom till sitt rike.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
