Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Brunkeberg den 10 Oktober 1471
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afdelning af den fiendtliga hären kunde han göra det ill
en nödvändighet för danska hufvudstyrkan att draga
ned till undsättning. Underrättelserna om slagets
gång äro högst orediga och lemna tillfälle till
mycket olika tolkningar. Må emellertid orsaken till
danskarnes nedryckande från sin fördelaktiga ställning
på höjden hafva varit denna, eller må det hafva varit
en naturlig följd af deras stolta förhoppning att nu
hafva tillräckligt uttömt den svenska härens kraft
för att genom ett häftigt anfall kunna fullkomligt
bryta den och göra segern till sin vissa egendom –
nog af, de kommo nedstörtande.
En svensk riddare förde det banér, som nu
gick i spetsen för danskarne. Det var Staffan
Bengtsson. Som man kan förstå, blef har den häftigaste
striden. Danskarnes anfall var ursinnigt, och de
stridde, såsom de strida, hvilka redan anse sig hafva
vunnit sin sak och förbittras att finna ett starkare
motstånd än de väntat. »Slaa doot!» – slå död! – var
deras stridsrop. De ville icke i sin vilda täpperhet
göra några fångar, utan alla måste dö, som vågade
möta dem med vapen i hand.
Men oförliknelig var den hållning, hvarmed den svenska
hären mottog detta danskarnes angrepp. Här visade den
svenske bonden, hvilken kraft han besitter, hvilken
oböjlig härdighet han kan utveckla i farans stund, när
han ledes af män, till hvilka han förtroendefullt kan
sluta sig. Uttröttade af en strid, som redan varat
i tvänne timmar, modfälde af den ringa framgång, som
de under dessa timmar rönt, behöfdes det blott, att
stridens lotter skiftades lika, att de fingo möta
sin fiende på jemn mark, för att all trötthet skulle
vika och mod och förtröstan tändas å nyo. Och ligger
det någon sanning i sägnen om Sanct Eriks flammande
svärd, som i detta ögonblick visade sig på himmelen,
så är det den, att det svenska sinnet i nödens stund,
i farans svåraste ögonblick, långt ifrån att böjas
och duka under, tvärtom reser sig och känner aldrig
så lefvande som då sin inneboende kraft vara en gåfva
af Gud, som sjelf omedelbarligen räcker sin hand till
bistånd. Det himmelska järtecknet, som de tyckte sig
se, eger ingen annan betydelse.
Som en lefvande mur mottog den svenska bondehären
danskarne, och verkan af deras anfall förslöades,
liksom pilens udd när han träffar den hårda
stenen. Anfallet måste snart öfvergå till försvar,
och striden blef sålunda för danskarne densamma som
förut, blott med den skilnad, att de numera saknade
de fördelar, som deras ställning förut erbjudit
dem. Nu visade det sig snart, att svenskarne voro
öfverlägsna. Det svenska hufvudbanéret ryckte allt
längre fram, och det danska måste vika tillbaka. Herr
Sten sjelf befann sig i den häftigaste striden.
I hans närhet hade hela tiden, så snart striden man
mot man börjat, hållit sig en högväxt, skulderbred
bonde med ett bredt slagsvärd, som han förde med
båda händer. Äfven nu gick denne bonde framför herr
Stens häst och högg med sitt breda slagsvärd och röjde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
