Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Underhandlingarna med Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och sedan i Malmö, i början af November. Något möte
blef dock icke vidare af det året, huru ifrig än
erkebiskopen var att vinna fred och ro för riket. Man
synes hafva fäst sig vid den omständigheten att intet
lejdebref för de svenske fullmäktige blifvit utfärdadt
af Danmarks råd, utan blott af konungen ensam. Men
äfven detta ville icke erkebiskopen betrakta såsom
giltigt hinder. »Han förmodade» – skref han till
riksföreståndaren – »att ingen lejd behöfdes utöfver
den, som konungen gifvit; skulle ingen sätta tro till
den andre, då finge detta örlog en ond och sen ända.»
Utom denna brist i lejden synes äfven hinder hafva
uppstått derutinnan, att utaf de i konungens
lejdebref inbegripna svenska rådsherrarne voro
tvänne urståndsatte att kunna resa; den ene, biskop
Vincentius i Skara, emedan hans invigning i sitt
biskopsembete förestod, och den andre, Knut Eskilsson,
emedan han låg sjuk. Erkebiskopen föreslog i stället
för den »senare Sten Thuresson (Bielke). »Ville
herr Sten Thuresson», skref han, »taga sig det på,
så är han mest förfaren i alla saker och ärenden och
hafver alltid varit närvarande så ofta riksens råd
hafver öfvervägt, hvad befallning sådana sändebud
hafva skulle, och kan han mycket lämpa sitt tal,
af den förnumpst Gud hafver honom gifvit, efter
lägligheten.»
Samma råd gaf äfven biskop Otto i Vesterås, som också
vid denna tid af sjukdom var bunden till sängen. Han
ansåg tillika att de som utseddes borde afsändas
utan dröjsmål. »I stället för herr electus (i Skara)
kunde ju riksföreståndaren taga hvem honom tröste;
Axel Posse måtte väl så mycket göra för rikets skull,
om han än vore föga förfaren i slika ärenden.» Detta
var vid jultiden 1505.
I början af år 1506 afgingo också Sten Thuresson,
Thure Jönsson (Svarte Skåning), domprosten i Linköping
Hans Brask och Bengt Abjörnsson såsom fullmäktige för
Sverige, försedda med ett maktbref (instruktion),
som på uppdrag af riksföreståndaren och efter
öfverläggning i rådet blifvit uppsatt af biskop
Mathias i Strengnäs och gilladt af erkebiskopen.
Bland de särskilda punkterna i maktbrefvet innehåller
den första att sändebuden skulle ursäkta uteblifvandet
i Kalmar; rörande hvilket tillfogas helt kort: »tager
af eder sjelf, I veten saken.» Fruktan för ryssarne
och motvinden kunde ibland annat anföras. Rörande
sjelfva fredsvilkoren skulle kronans slott Kalmar och
Borgholm med Öland begäras åter och vissa års uppslag
(stillestånd) rikena emellan utverkas.
Men underhandlingarna hade icke åsyftad
verkan. Sändebuden återkommo utan att hafva erhållit
hvarken det ena eller andra. Efter återkomsten
träffade de utskickade en mängd svenske herrar –
sannolikt äfven riksföreståndaren sjelf – hvilka
voro samlade i Vexiö, och derifrån uppsattes och
utsändes bref om utgången af deras resa. De församlade
klaga öfver att vintern blifvit förhalad genom dessa
underhandlingar. »Kunna vi icke märka», heter det,
»något bestånd följa af dessa besändningar, utan
att riksens fiender taga sig deraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
