Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Landet.
Det svenska väldet hade under de gångna 270
åren mot söder och vester icke förändrat sina
landamären. Skåne, Bleking och Halland tillhörde
fortfarande Danmark och invånarne i Jemtland och
Herjedalen erlade fortfarande skatt till Norges
konung, hvilken, som vi veta, var alltifrån Margareta
Valdemarsdotters dagar densamme som Danmarks. Till
detta rike hörde äfven Gotland. Men mot öster hade
den svenska gränsen framflyttats. Allt landet omkring
Bottnen eller Bottniska viken var svenskt, och mot
Ryssland gick gränslinjen enligt fredsfördraget af år
1323 från Systerbäck i nordlig riktning till Wuoksen
öster om Saimen samt utefter Maanselkä åt nordvest
upp till Varangerfjord. Gränsbestämmelserna voro dock
ovissa, så att deraf ständiga strider föranleddes.
Vårt lands gamla indelning, som grundade sig på de
särskilda Göta- och Svea-stammarne, hade upphört,
men de stora skogstrakterna, Kolmorden och Tiveden,
hvilka då voro vida mera betydliga än nu, skilde
landet naturligen i tvänne delar, en sunnanskogs
och en nordanskogs eller »ofvan-» och »nedanskog»,
såsom det heter i uppmaningsbrefvet till att befria
den fångne konung Magnus. »Alla klerker och lekmän
ofvan skog Tived och Kolmord boende sända allom dem
som bo och bygga nedan förenämnda skoga etc.» Denna
indelning sammanfaller sålunda med den nuvarande i
Svea och Göta land, i hvilka äfvenledes landskapen
voro desamma som nu, med undantag af att Dalsland,
kanske äfven Vermland[1],
räknades till Götaland. Inom
landskapen qvarstår den gamla häradsindelningen. En
ny indelning, som hufvudsakligen hade afseende på
landets försvar, var länsindelningen. Det blir också
denna, som vi här företrädesvis skola söka framställa,
följande dervid hufvudsakligen samma ordning som i
öfversigten af denna tiderymds början. Dock gäller
i afseende på länen i allmänhet den anmärkningen,
att de både till antal och omfång voro omvexlande,
så att de icke må förliknas med våra nuvarande län.
Vestergötlands gränsskogar voro ännu betydliga
och befolkningen derinvid gles, synnerligast uppåt
Tiveden; mindre invid landhöjden utefter Vettern. Tätt
befolkadt och öfversådt med kyrkor var det inre
slättlandet, Falan och omgifningen kring Billingen
samt strandängden utåt Venern. Landets städer voro
desamma som vid medeltidens början. Skara var den
förnämsta och bibehöll såsom biskopens säte sin
betydelse, äfven sedan det närbelägna slottet,
Gälaqvist eller Skaraborg blifvit förstördt. Näst
Skara märka vi Lödöse såsom vårt lands enda hamn
vid vesterhafvet. Elfvens uppgrundning och tullen
i Bohus förmådde Sveriges regenter att tänka på en
förflyttning af staden närmare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
