Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan äfven funnos hos enskilda och buros af dem. För
att icke tala om de dyrbara helgonskrinen – S:t Eriks
i Upsala och S:t Birgittas i Vadstena – eller om
S:t Eriks i Upsala domkyrka förvarade banér, hvilket
ansågs som en riksklenod, må vi här blott påminna om
de dyrbara taflor med reliker, hvilka konung Erik
och drottning Filippa skänkt till Vadstena kloster
och hvilka värderades till 1,080 svenska mark,
samt den stora förgylda silfvertaflan som konung
Carl skänkte till samma kloster. I samma konungs
testamente förekommer radband, ett med hvita stenar,
och ett helgedomskar, som han dagligen plägade bära
på sin hals.
Fru Märta Ifvarsdotter skickade år 1504 till sin
man Svante Nilsson en liten sked af gammalt guld,
som hennes moder egt och i hvars skaft helgedomar
voro inneslutna, »så att ingen som dermed spisade»,
skrifver hon, »kunde blifva förgifven». I ett
annat bref af samma år råder hon sin herre och man
»att sjunga S:t Sebastians messa, som kraftig är»,
säger hon, »mot all våda, då ock hvar af edra goda
dannesvenner må hafva ett ljus i sin hand».
Sådana reliker eller helgedomar utgjordes af små
spillror eller knotor af helgonens ben, men också
delar och stycken af deras kläder. Förnämligast
voro naturligtvis sådana, som förskrefvo sig från
Frälsaren sjelf. Små bitar af Kristi kors omtalas
mångenstädes, likaså törnen ur hans törnekrona. En
fru Katarina egde en liten bit af det förra, som hon
år 1322 testamenterade till Riseberga kloster jemte
tvänne guldspännen, af hvilka abbedissan skulle låta
göra ett guldkors att deruti förvara reliken.
Handeln låg hela medeltiden igenom hufvudsakligen
i hansestädernas händer, och vi hafva sett
unionskonungarne bemöda sig att, om icke alldeles
upphäfva, hvilket var en omöjlighet, åtminstone
förminska deras tryckande handelstvång genom
att uppmuntra andra handlande folk – engelsmän
och holländare – att anknyta förbindelser med
Norden. Detta var ett bland skälen, hvarför aldrig
något riktigt godt förhållande kunde inträda
mellan Lybeck och desse konungar, och detta åter
underlättade i sin mån de svenske i deras ständiga
strider mot samma fiende. Mellan Lybeck och Sverige
sågo vi mot medeltidens slut ett synnerligen godt
förhållande vara rådande, så väl under Svante Nilsson
som under hans son Sten och efter dennes död under
hans efterlefverska Christina Gyllenstierna.
Dock saknas icke spår under unionstiden från svensk
sida att öppna riket äfven för holländarne. Erkebiskop
Jacob skref derom till Sten Sture den yngre och
riksens råd år 1513, att eftersom fullmäktige sändebud
från Holland skulle komma till det då beramade mötet i
Köpenhamn, vore det rådligt att tillskrifva Sveriges
fullmäktige dersammastädes, »att om de funne sådan
läglighet med de holländer oss nyttigt vara, de skulle
säga dem på riksens vägnar säkerhet till att här i
riket fritt besöka alla hamnar, som deras gamla bref
innehålla, der riksens klämma är för och många andra
insegel. Det är troendes», tillägger erkebiskopen,
»att om så icke sker, få vi både holländare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
