Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samhällsförfattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Räfstetinget, som äfven kallades »landsting», hölls
årligen i hvarje landskap på vissa i lag bestämda
tider antingen af konungen sjelf eller å hans vägnar
af biskopen, två af domkapitlet, lagmannen och två
af riksens råd eller andra gode och friborne män,
som biskop och lagman dertill utsago.
Rättaretinget var ett urtima ting, som konungen, när
han så nödigt fann, kunde hålla inom ett landskap,
och der han sjelf eller den hans dom hade – drotsen
eller annan tillförordnad – dömde konungsdom.
I afseende på denna högsta domstol och der
anhängiggjorda mål, var för denna tid icke bestämdt,
att de skulle gå från häradsdom och lagmansdom
till konungs, utan man kunde med förbigående af
de förra vända sig omedelbart till konungen. Med
högsta domaremakten följde icke någon ovilkorlig
benådningsrätt. Den nu valde och på sin eriksgata
stadde konungen kunde endast gifva tre män frid,
dock icke sådana som begått nidingsverk.
Konungens högsta domsrätt innefattas uti uttrycket,
att han egde »lag styrka». Men han skulle äfven
vara fredens och ordningens högste vårdare. Han
skulle »frid hålla och lag styrka», sjelf bunden af
lagen. Han lofvade i sin ed »att älska all rättvisa
och sanning, vara sitt folk trofast, ingen fånga eller
fråntaga gods utan laga dom». Sådant är innehållet i
2:dra och 3:dje momenten af konungaeden i tillägget
till södermanlandslagen. I landslagarne är dock
förbudet mot fängslande utan dom uteslutet.
Det är i 8:de punkten som konungen lofvar »att
i sitt rike af Gud högsta dom hafva öfver alla
domare», och på det närmaste i sammanhang dermed
står den 9:de punkten, hvari han lofvar »att
upprätthålla helgden af all gammal lag, förekomma
att ingen utländsk rätt drages in i riket samt att
icke stifta ny lag utan folkets samtycke». Emellertid
erhöll konungen och rådet ett betydligt inflytande på
lagstiftningen, synnerligast i afseende på hushålls-
och förvaltningsärenden. Detta skedde genom beslutet
i Skeninge 1285.
Att skydda sitt land mot in- och utländska fiender
var också ett af konungens löften. I synnerhet
skulle han uppehålla edsöret. För detta ändamål var
konungen högste befälhafvare öfver krigshären –
en sida af hans konungamakt som jemte den högsta
domsrätten alltid utmärkt den svenske konungen. Enligt
uplandslagen egde konungen äfven rätt att börja
anfallskrig, medan södermanlandslagen stadgar
folkets bifall såsom vilkor för krigståg utom rikets
gränser. Det är dock klart, att konungens vilja i
detta afseende betydde föga, om folkhären vägrade
att följa honom, hvarpå Olof Skötkonungs historia
är ett exempel. I Kalmare recess af år 1483 sättes
»menige riksens råds råd och samtycke» som vilkor
för börjande af krig.
Från krigshären, som under medeltiden till stor del
utgjordes af läntagarne och deras folk, komma vi
helt naturligt in på en annan konungens rättighet,
den nemligen att »tjenistumannum sinom län gifva».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
