Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samhällsförfattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I afseende på skatterna skilja vi mellan
de årliga laga utskylderna och de utomordentliga
gärderna. Ursprungligen voro alla skatter frivilliga
sammanskott, men flera blefvo efter hand ständiga
under särskilda benämningar. Utomordentlig
gärd kunde konungen icke pålägga utan folkets
bifall. Södermanlandslagen upptager följande två
fall såsom skäl för sådan bevillning: 1) då konungen
behöfde värfva utländskt krigsfolk till landets
försvar, och 2) då han red sin eriksgata.
Landslagarne tillägga till dessa två följande
fyra fall, då sådan urtima gärd kunde upptagas,
nemligen: 3) då inre oroligheter utbröto; 4) då
konungen skulle krönas; 5) då han bortgifte son eller
dotter, och 6) då byggnad var nödig å konungens hus
eller Upsalaödsgodsen. Vid bestämmandet af dessa
bevillningar egde en folkrepresentation rum, såsom
vi anfört här ofvan. Biskopen och lagmannen jemte 6
hofmän (frälsemän) och sex bönder inom hvarje lagsaga
skulle öfverlägga och besluta, hvad »hjelp allmogen
skall och må göra sin konung».
Konungen var omgifven af sitt råd, som ursprungligen
bestod af 12 män, men som sedermera växte till ett
obestämdt antal. Rådet utgjorde icke någon ständigt
på en ort samlad myndighet, utan sammankallades,
när och dit konungen för godt fann. Under Magnus
Eriksson börjar det kallas riksens råd, och landslagen
förskrifver, att konungen skall styra sitt rike med
råd af detsamma eller, som det heter, med råds rade.
Riksens råd egde enligt sin ed att råda konungen till
det, som de veta för Gud, honom och hans land nyttigt
vara; det ej underlåta för veld, skyldskap, svågerskap
eller vänskap; styrka honom till att iakttaga och
befrämja rikets rätt med all deras makt, att han må
hålla alla de eder, som han svurit riket, samt folket
de eder, som det svurit honom, och hvilket allt äfven
rådet är pligtigt att hålla. Slutligen skulle de icke
uppenbara något, som konungen ville hafva hemligt
eller som kunde medföra skada för honom eller riket.
Af medlemmar i rådet var det endast erkebiskopen
som var sjelfskrifven. Af lydbiskoparne äfvensom
af andra klerker egde konungen i rådet intaga dem,
som kunde vara honom nyttiga. Vanligen sutto der
alla lydbiskoparne. Att lagmännen inkommo i rådet
under Magnus Ladulås, det hafva vi i det föregående
omtalat. Af riddare och svenner skulle antalet
vara tolf, men detta öfverskreds ofta, och under
unionstiden, synnerligast efter befrielsekriget
under Engelbrekt, fyldes rådet af nya medlemmar i
massa. Det är derefter nästan omöjligt att med visshet
säga, hvilka som verkligen varit riksens rådgifvare,
hvarför ock efter den tiden skilnaden mellan rådsmöten
och herremöten var ganska ringa.
Huru desse mäktige herrar, hvilka sutto i konungens
råd, voro rädda om sin makt och sökte sluta sig
tillsammans, så att ingen der skulle vinna inträde
emot deras vilja – det hafva vi i det föregående
sett vid flera tillfällen. Vi påminna endast om hvad
konung Albrekt måste medgifva den 9 Augusti 1371,
då åt namngifna 19 rådsherrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
