Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landtkriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Erik som fredsmäklare och framstälde den danske konungens vilkor. De innehålla åtskilligt, som påminner om att de gamla drömmarne om öfverväldet i Norden ännu fortlefde. Danmark skulle behålla Elfsborg med dess underlydande län, hvarigenom Sverige varit fullkomligt utestängdt från vesterhafvet. Dessutom skulle Danmark äfven erhålla Värend i Småland. Allt hvad svenskarne eröfrat i detta krig i löst och fast, såsom slott, länder, skepp, stycken och fanor, skulle till Danmark återlemnas och Sverige afstå Estland till konung Fredrik eller hans broder hertig Magnus. De danska undersåtar, som svurit konung Erik trohet, skulle vara frie och qvitte, men icke de svenske, som gått konung Fredrik till handa. Konung Erik skulle icke vidare föra danska eller norska vapnet, men konung Fredrik deremot behålla det svenska, tills saken blifvit afgjord vid främmande akademier. Sverige skulle icke få ingå förbund med någon makt i Europa utan konung Fredriks samtycke, hvarförutom konung Erik, som gifvit anledning till kriget, skulle betala Danmarks krigskostnader.
Det var naturligt, att Erik med förakt skulle tillbakavisa sådana fredsanbud. Hans svar gafs den 22 Oktober och den 22 November. Men ett sammanträde mellan fullmäktige från begge rikena beviljades, dock med vilkor att Danmark nedstämde sina anspråk, ty ett möte på den fot, som Danmark nu ville, förkastades alldeles. Och då ständerna sammanträdde i Stockholm i Mars 1566 och konungen för dem framlade de af Danmark framstälda fredsvilkoren, svarades, »att Sveriges rikes ständer aldrig skulle bevilja eller samtycka till så olideliga vilkor, utan ville hafva lif och blod, gods och egodelar och allt det de egde ospardt med konung Erik och deras fädernesland samt begärde, att han ville med sin krigsmakt hemsöka de danske». Endast om Sverige finge behålla Bleking, Jemtland, Herjedalen, Viken och hela Halland samt Lifland och sin fria fordran på Gotland, Norge och Skåne, kunde fred ingås.
På sådana vilkor kunde nu icke Danmark ingå, och sålunda blef kriget fortsatt.
År 1566 började kriget till lands med ett infall i Skåne och med en förnyad belägring af Bohus. Det förra verkstäldes af Jakob Henriksson, som ville hämnas sitt nederlag vid Axtorna. Det var blott och bart ett härjningståg genom Göinge härad och fortsattes med brandskattningar ända ned emot Malmö, hvarpå det stäldes till Åhus. Återtåget togs genom Bleking till Småland.
Till fältöfverste för belägringen af Bohus förordnades Nils Boije. Honom till hjelp eller, såsom det också hette, »till rådsförvandter» förordnades Nils Sture och Anders Sigfridsson (Rålamb) samt Erik Gustafsson (Stenbock). Detta skedde ganska tidigt, ty i ett bref af den 6 Januari skrifver Nils Boije till grefve Svante Sture och omtalar, att han vore sänd att belägra Bohus. Svante Sture jemte Gustaf Olofsson (Stenbock) och en Brynjel Bengtsson stodo i spetsen för gärdens indrifvande från Vestergötland. Mellan Svante och Nils Boije vexlades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
