Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Eriks ånger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett bref till Johan af den 26 Augusti visar, huru förvirrad han var. Det är skrifvet »ur vårt fängelse Svartsjö». Han säger häruti, »att rådet icke tillstadde dem att personligen råkas, att han var öfvergifven af alla och i större jämmer än om han låge i bojor, hvartill han ej visste orsaken. Att förlossa hertigen, vore honom svårt, som sjelf ingen makt egde. Om hertigen visste, hvem som nu regerade i Sverige, eller om Gud så fogat, att hans kärlighet rådde öfver honom och riket, så bad han att det få veta, och om så var, bönföll han om tillgift för all ovänskap. Mycket hade skett utom hans vilja, fastän djefvulen och onda menniskor honom ofta förfört. Dock hade han merendels varit öm om hertigens välfärd och befrielse. Han hoppades derför, att Johan för Kristi skull af ett broderligt hjerta täcktes honom förlåta, lemna hämnden till Gud, motstå deras vilja, som törstade efter hans blod och hellre öfvervinna honom i dygd och fromhet än i hat och vrede; då kunde Johan vänta en sällare regering. För sin del begärde han nu ej bättre vilkor, än dem han hertigen tillbudit, när han hade honom i sitt våld, och försäkrade, att han skulle vara honom så trogen som någon undersåte. Kunde det ej ske, så bad han att få resa ur landet med säker lejd och lofvade att aldrig företaga något mot hertigen och hans lifsarfvingar. Skulle icke heller detta tillåtas, så förmodade han sig med hustru och barn erhålla ett ärligt fängelse.»
Slutligen kom man öfverens om ett möte bröderna emellan. Per Brahe och Sten Eriksson reste den 6 Oktober till Gripsholm och ledsagade derifrån Johan och hertiginnan Katarina till Ventholmen helt nära Svartsjö. Hit kommo äfven hertig Carl och hertig Magnus, och här möttes nu efter så många års förlopp konung Gustafs båda äldste söner. Så fort hertigen med rådsherrarne lemnat slupen, som fört dem öfver från Gripsholm, gick konungen dem till mötes. Erik, hvars sinnesförvirring kunde läsas på hans ansigte, föll på knä för Johan och kallade honom för konung. Johan föll äfven på knä och bad Erik icke kalla honom konung, emedan det var Erik och ingen annan. Derpå omfamnade de hvarandra med mycken vänlighet och Erik tycktes blifva lugnare.
Konung Eriks dagbok, hvilken, jemte den omständigheten, att man för denna tid från den 2 till 18 Oktober icke har något bref från honom, utgör det bästa intyget på hans sinnesförfattning, innehåller äfven en beskrifning om mötet med Johan. Anteckningen för den 8 och 9 Oktober lyder så: »Jag gick till Ventholmen och samtalade med min broder, bedjande honom på det ödmjukaste, att han måtte tillstå sanningen, om han vore konung, något som jag icke annorlunda än genom dunkla omsvep kunde förstå. Dock tillgaf han mig af hjertat sjelf och hans gemål hertiginnan min ovänskap och de tryckte min hand — — De lofvade mig äfven att jag skulle få större frihet och slippa de dagliga anfäktningarna.»
Konungen gick strax bort och förlikningen fullbordades af rådsherrarne på förut uppgjorda vilkor. Hertigen lofvade att vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
