Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen i Linköping år 1600
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begäran och bad om de främmande sändebudens och ständernas förbön att antingen blifva befriad från rättegången eller ock få enligt löfte främmande domare, sade hertigen, att han ville nedlägga rättegången och förlåta, om herr Erik ville erkänna, att han uppfört sig oärligt mot hertigen och fäderneslandet och varit orsaken till all oro som var och varit. Men detta afslog herr Erik.
Den följande dagen kom ordningen till herr Sten Banér, och äfven hans bref framlemnades och upplästes. De voro de värsta af alla. »Gud göre en ända», hade han skrifvit i ett, »på furstens omilda regering och låte ej hans uppsåt få framgång!» I ett bref till Göran Posse talar han om, huru Sverige kunde tvingas genom förbud att ditföra lifsmedel under hungersnöden. Vidare beskylde han hertigen för delaktighet i Kursels och Mornays förräderi och till sin fru hade han skrifvit: »Jag hoppas, att Gud skall lägga de egyptiska plågor på dem, som oss förföljt hafva!» Hertigen utfor mot den anklagade med svordomar och de gröfsta skällsord, och herr Sten hann knappast komma fram med ett svar, helst som han icke var någon öfvad talare och hade svag röst. Han bad liksom Erik Sparre att blifva förskonad från rättegången och sökte urskulda hvad han skrifvit med den ångest och det elände, hvari han befunnit sig, samt dermed att han ej trott sig behöfva så noga öfverväga uttrycken i bref till sin husfru. Hans begäran bifölls icke.
Den 5 Mars kom ordningen till Göran Posse. Han föll genast till föga och bad om nåd, men hertigen sade: »Jag är icke belåten med bön och fagra ord, utan du skall bekänna sanningen». Emellertid blef hans sak uppskjuten, och Gustaf Banér framkallades. Äfven han bad att blifva förskonad från rättegången, eftersom hertigen lofvat utländske domare, men det beviljades honom lika litet som de andra. Hans bref, hvilka han till största delen skrifvit gemensamt med Thure Bielke, upplästes. I ett af dem, skrifvet i Helsingör i Juni 1598, yttrade båda herrarne: »Vi hafva nödträngde måst vika af fäderneslandet, emedan vi ej velat samtycka till de otillbörliga handlingar, som der nu förehafvas; vi hoppas lefva den dag, att den fjädern, som fursten bjuder till att sätta i vår hatt, skall blifva hans egen prydning, till dess han med sanning bevisar, som aldrig ske kan, hvad han nu i sin ilska mot oss utgjuter». — Thure Bielke, som framfördes den 6 Mars, uppträdde med mycken frimodighet, talande till sitt försvar. »Hans fel var endast det», sade han, »att han icke kunnat tjena två herrar; han kallade Gud till vittne om sanningen häraf.» — »Bed ej Gud till vittne i din orättfärdiga sak», ropade då hertigen, »bed snarare Gud om förlåtelse för allt det du brutit.» När läsningen af
hans bref var slutad, sade han: »Jag erkänner mig allt för ringa att gå till rätta med hans furstliga nåde, beder derför ödmjukligen att högstdensamme ville låta sin vrede falla öfver det, jag kan hafva brutit». Men hertigen svarade: »Jag är i denna sak icke domare, utan anklagare å egna och ständernas vägnar och kan deras fordran icke eftergifva.» Herr Thure vädjade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
