Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige och Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
säger om allt hvad han gör; hvad säger du dertill?» Gyllenhjelm svarade utförligt om anledningen till lifländska tåget, att om krig nödvändigt skulle vara, vore det bättre att föra det inom deras gränser, hvilka föranledt det, och slutade med dessa ord: »men att hans furstliga nåde skulle på något sätt sökt eders kongl. maj:ts argesta, dertill är han oskyldig; ty mina öron hafva, då han varit allena med sin gemål och sina tjenare i sin kammare, der han icke behöft skrymta, hört honom förbanna alla dem, som kommit detta missförstånd åstad mellan eders maj:t och honom.» — »Han hafver väl så ofta gifvit sig den onde i våld!», svarade konungen, »Gud gifve, den onde icke får honom en gång!» Han gjorde derefter
ytterligare några frågor, om hertigen förlorade mycket folk vid Riga, om hertigens beskickningar till ryske storfursten och till kejsaren o. s. v., hvarpå herr Carl fick afträda, sedan han, ehuru förgäfves, bedt om ett bättre fängelse. Han fick gå in i konungens stall och bese hans hästar, medan De la Gardie uppfördes och undergick ett liknande förhör.
Deras fängelse förbittrades mycket genom Wiesiolofsky, som genom osannfärdiga berättelser sökte kufva deras mod. Så lät han dem en dag veta, att hertigen med gemål och barn omkommit i ett skeppsbrott vid öfverresan från Finland till Sverige, och det blef deras sorg hela vintern bortöfver. En solglimt för dem var det, när konungens syster fröken Anna skickade till dem linnekläder, hvaraf de voro i synnerligt stort behof. När det begynte lida mot våren, begaf sig konungen i Mars månad till Warschau och tog fångarne med sig. Likaså, när han längre fram på sommaren företog sin vanliga färd till den undergörande Mariebilden i Czenstokowa; men han lemnade dem i det gamla slottet Rawa, som då begagnades till statsfängelse. Här fingo de sitta en tid bortåt, och Wiesiolofsky blef fortfarande deras fångvaktare och fortfor att oroa dem med öfverdrifna och osanna berättelser. En gång vid middagsmåltiden sade herr Carl rent ut till honom, »att det fans inte ett sant ord i hvad han sade». Denne ropade häftigt: »Hvad, menen I, att jag ljuger? Hans kongl. maj:t har dock sjelf sagt mig det.» — »Konungen kan väl ock till följd af osannfärdiga berättelser säga det som icke är sant!» yttrade Gyllenhjelm. Nu sprang Wiesiolofsky upp, utom sig af vrede, och ropade på tyska: »Skall då min konung hafva ljugit?» Och med dragen sabel stod han färdig att rusa mot Gyllenhielm, då denne hastigt ryckte upp knifven med högra och fattade saltkaret med venstra handen samt hotade att kasta honom det senare i ögonen och den förra i strupen, om han icke genast stucke in sabeln. Herr Jakob sprang tillika fram och fattade den uppretade polacken i armen, föreställande honom, att de voro fångar och att med herr Carls tal icke var så illa ment. Det lyckades ock till slut att för den gången stilla Wiesiolofskys vrede.
Som det emellertid syntes, att polackarne icke hade något allvar med deras utvexlande, beslöto de, att herr Carl skulle försöka fly. Misslyckades de, så kunde dem intet värre vederfaras, än som de nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
