Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vissa alster förse marknaderna, såsom lärft från Norrland, äfven blaggarn. Uti Finland väfdes mycket vadmal.
Den franske grefven lemnar i sin beskrifning om Sverige för öfrigt ett och annat allmänt drag, som här må inflyta. Så såg man icke, säger han, några stora byalag. Åbyggnaderna å hemmanen stodo merendels på något afstånd från hvarandra och voro så uppförda, att de bildade en fyrkant. De voro mest af trävirke; taken täcktes med sparrar, och ofvanpå dem lades grästorf. Dagsljuset inföll genom mycket små fönster, som voro anbragta på väggarne. Dock fortfor utan tvifvel mångenstädes den seden, att hafva fönstret på taket. Husen voro låga och rummen små, men minst en gästkammare stod färdig att taga emot någon resande.
Födoämnena voro i hvardagslag tarfliga och rättade sig naturligtvis efter de olika landskapens natur och större eller mindre välstånd hos befolkningen. Skånsk sill, som vi sågo Måns Olsson kunna köpa i en granngård, var väl en hufvudbeståndsdel i dagliga kosten. I Dalarne, säger grefve d’Ogier, kunde en resande icke bekomma några andra födoämnen än saltad sill och mjölkvasle. Ett danskt sändebud måste under resan genom Vestergötland lefva på smör och bröd. På prestgårdarne vankades, såsom naturligt var, bättre kost. Der blef en gäst ofta undfägnad med ypperlig gåsstek. Claus Jacobsson de Vale, hvilken såsom Christian IV:s härold genomreste Sverige för att förklara kriget år 1611, och som har beskrifvit sin resa på danska rim, gifver de svenska prestgårdarne, der han tog in under vägen, de högsta loford. Öl sparades ingenstädes; gästfriheten var så stor, att han var färdig taga hvarje prest för en vän af sin konung.
Annorlunda var förhållandet, när han kom till Ekesjö, der han måste länge dröja. Här skall borgmästaren hafva öfvertalat värdinnan att icke borga dem något; de Vale skildrar hans ord, tydligen under inflytande af den högsta förbittring.
Naar de haver slet intet til Beste,
Saa maa de opäte deres egen Heste,
Bitslet maa de siden tugga,
Grimmen og Tömmen maa de siden etha,
Sadelen med, saa bliver de metta.
De ledde oss saa den Dag i Chor,
Som Fanden aldrig ledde sin Mor,
Som Stij hans Moder ej vidste,
Se slemme og förbandede Skjeftle,
Saa faa de tusind brendende Djeffle,
Thi de gjorde det med Liste.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
