Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som han kom till Stockholm, utfärdade han ock bref
om detta ärende till adeln samt några dagar derefter
till biskoparne och hertig Johan. Från Nyköping, der
det kungliga liket legat i öppen kista i rikssalen,
klädt i sammet med hermelinsbräm och kunglig
krona[1], fördes det i högtidlig likfärd till
Strengnäs. Den aflidne hade der sjelf utvalt sin
lägerplats. I likfärden deltogo hela det kungliga
huset, riksembetsmännen och riksråden med fruar,
andra civila embetsmän, borgare med deras fruntimmer,
hundra studenter och djeknar (från Upsala, Vesterås,
Strengnäs och Linköping) samt nära dubbelt så många
prester. I ett bref till hertig Johan klagar konungen,
att ett mindre antal af adeln, än han väntat,
infunnit sig. Dagen efter begaf sig enkedrottningen
till Gripsholm, der konungen några dagar vistades
hos henne, sedan han först följt till grafven sin
året förut aflidna faster, Sophia.
Men krigen och de penningar, som dertill fordrades,
utgjorde den unge konungens största bekymmer. Vi
kunna knappast göra oss ett begrepp om det utblottade
tillstånd, hvari riket befann sig. Året förut, medan
Carl IX befann sig på riksdagen i Örebro, hade en af
hans små röda hundar »blifvit stulen», och konungen,
som fått veta att han skulle finnas i Stockholm,
ditskickade »sin dräng» att söka rätt på honom,
men måste genom ståthållaren i Stockholm »skaffa
honom tärepenningar tillbaka igen». Man kan icke
vid genomläsandet af konungens bref härom underlåta
att fästa sig vid den omständigheten, att, oaktadt
nöden var så stor, hunden var prydd om halsen
med »ett stort silfverband». Det råder samma bjerta
motsats mellan nöd och prakt här som vid den kungliga
begrafningen. Dock får man taga i betraktande, att
tidsandan fordrade kostnad vid detta tillfälle fullt
ut lika strängt som för andra oundgängliga kraf. –
Att Gustaf Adolf sjelf måste betala en borgare i
Norrköping för sill med en invisning till tvänne
kronofogdar i Vestmanland, må anföras såsom ett
ytterligare exempel på de ringa tillgångar, hvaröfver
han vid sitt uppstigande på tronen hade att förfoga.
Man hade ingen annan utväg att fylla de ständigt
ökade behofven än nya pålagor och lån samt
pantsättning af kronans egendomar; men hvad som på
detta sätt kunde vinnas, var ytterst osäkert. Hela
landsorter voro i ett sådant tillstånd, att de ej
kunde betala några utlagor. »Vi hafva ringa att
förvänta af Vestergötland och intet af en del af
Småland» – skrifver konungen till enkedrottningen den
2 Maj. Och dessutom funnos redan öfver hela landet en
mängd hemman, som lågo i ödesmål och för fäfot, utan
att kronan hade af dem någon annan inkomst än möjligen
höet. Sådant måste till och med upplånas. Tvänne
hingstridare sändes i nyssnämnda månad omkring i
Stockholms och Svartsjö län att för kronans räkning
upplåna hö, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
