- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Fjerde bandet. Gustaf II Adolf /
64

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det ryska kriget

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

beqvämlighet och de många fördelarna af strömmar, sjöar och
stränder, som han ej kurmat eftersinna eller rätt
nyttja, då kunde han icke allenast angripa Finland
på alla orter och bättre om sommaren än om vintern,
hvilket han härtills icke förstått, utan ock i
anseende till sin stora makt uppfylla Östersjön med
fartyg, att Sverige skulle vara i ständig fara.

Man hade kommit derhän, att trenne vilkor
föreslogos för fredens upprättande, nemligen 1:o
en summa penningar om 40 tunnor guld; eller 2:o de
ofvannämnda fästningarna och 3 tunnor guld, eller
ock 3:o de ofvannämnda fästena, jemte ännu ett stycke
land, och blott en mindre summa penningar. Det var
det andra i ordningen af dessa vilkor, som konungen
bestämde sig för, och riksrådet delade hans mening. Om
penningar än kunde fås, hette det, så voro de både
farande och kommande och kunde lätt förskingras,
men vida berömligare vore det för konungen att i
sina blomstrande ungdomsår hafva således utvidgat
rikets gränser.

Men ryssarne ville nödde gå in på någotdera af dessa
vilkor, och från den tillgifne Spens, som vistades i
London, inlupo underrättelser, att de ville draga
ut på tiden med underhandlingarna, tills de hunnit
draga till sig betydliga förstärkningar. Då likväl
John Merich fick kännedom om, att polackarne
begärt stillestånd med Sverige, återupptogos
underhandlingarna, och ryssarne drefvos steg för
steg och efter mycket prutande emot derhän, att
en slutlig fred kunde ingås. Dessa underhandlingar
gingo helt och hållet genom Merich, som meddelade de
särskilda rikenas fullmäktige de å ömse sidor gjorda
påståenden. Härunder hade hela året 1616 gått till
ända, och man var i slutet af Februari på det följande
året. Underhandlingarna hade nu sist fortgått från
Oktober månad.

Då sammanträdde de båda rikenas fullmäktige, fyra
från hvartdera riket – de svenske voro Jakob De la
Gardie, Henrik Horn, Arvid Tönnesson Vildman och Måns
Mårtensson Palm – i Stolbova, en by något sydost om
Ladoga, och undertecknade fredsfördraget. Det var
den 27 Februari 1617. Sverige erhöll Kexholm med
dess län, Nöteborg, Jama, Koporie och Ivanogorod
med alla derunder liggande land och lägenheter,
således hela Ingermanland. Ryssland afsade sig sina
anspråk på Lifland och erlade till svenska kronan
20,000 rubel. Nowgorod och Sveriges öfriga eröfringar
återstäldes, men Augdow skulle blifva i svenskt våld,
tills freden blifvit bekräftad och gränserna fullt
bestämda.

Gustaf Adolfs tankar om detta fredsslut uttalades
inför ständerna på riksdagen i Stockholm samma
år. »Det var» – sade han – »icke den ringaste bland
de välgärningar, som Gud Sverige bevisat hade, att
ryssen, med hvilken vi af ålder lefvat i ett ovisst
tillstånd, och en farlig lägenhet, nu måste till evig
tid släppa det rofhus, hvarifrån han oss tillförene
så ofta oroat hafver. Han vore en farlig granne,
hvars landamären sträckte sig från Östersjön till
Norra och Kaspiska hafven och gingo Svarta hafvet
nära; han hade en mäktig adel och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:05:05 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sverhist/4/0068.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free