Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är det dock visst, att något hemligt förstånd med
din svenska konungen icke förefans. De kunde
icke försvara sig – det är den enkla sanningen.
Danzig var den enda stad, som icke ville mottaga
den erbjudna neutraliteten, utan förklarade uppenbar
fiendskap mot Sverige. Stora rikedomar hade genom
handeln samlat sig der, och staden var i politiskt
afseende så oberoende, att den kunde besluta om krig
och förbund utan polska konungens hörande. Staden
hade under de föregående åren lidit af pesten,
som under åren 1620 och 1624 bortryckt över 20,000
menniskor, men var ännu en för dessa tider ganska
folkrik stad. En här på 5,000 man, värfvad dels inom
staden, dels i Tyskland, hade Danzig i sin tjenst,
hvartill kommo fyra borgareregementen, hvilken styrka
kunde i fall af behof ytterligare förökas ur den
lägre befolkningen. Fästningsverken voro starka. De
gamla verken, som sträckte sig nedåt Weichseln och
utgjordes af fem skansar, voro nedantill tolf fot
och öfverst tio fot tjocka. Mot vester, åt hvilken
sida staden beherskades af omgifvande höjder, hade
stadsmurarne blifvit tillökta på höjden och på en
hög kulle åt nordvest var en stark skans, Hagelsberg,
uppförd, äfvensom till hamnens försvar en skans var
uppförd benämnd Weichselmünde.
En sådan stad ville Gustaf Adolf ogerna hafva till
fiende och ditsände den 16 Juni sin skrifvelse
med förslag till neutralitet. Danzigerboarne
voro icke obenägne att ingå på den erbjudna
neutraliteten, men funno vilkoren för hårda, då
konungen äfven fordrade, att de skulle minska sitt
krigsfolk och lemna de påbegynta tillökningarna i
fästningsverken ofullbordade. För att ytterligare
underhandla härom afgick Didrik von Falkenberg,
som var enkedrottning Christinas hofmarskalk,
till staden. Han mottogs af stadens sekreterare,
som anlände med vagnar vid gränsen af stadens
område, hvarpå man åkte en hel mil, innan man
kom in i staden. Här omgåfvos vagnarne af en stor
folkskara, och på de gator, der man åkte fram, hade
borgerskapet gått i gevär. Så fort Falkenberg kommit
upp i sitt herberge, helt nära rådhuset, kommo tvänne
rådsherrar till honom och aflemnade å rådets vägnar
några flaskor vin samt kött och villebråd. Följande
dagen fördes han upp på rådhuset, der borggreven,
fyra borgmästare, rådsherrar och sekreterare voro
församlade för att afhöra hvad han hade att andraga.
Underhandlingarna ledde emellertid icke till
någon frukt. Falkenberg stannade flera dagar i
staden och verkade nitiskt för sin konungs sak,
men borgerskapet var deladt i partier, och den
lägre folkmassan utöfvade ett sådant inflytande på
styrelsen, att man icke vågade närma sig den svenske
konungen, äfven om man velat det. »Magistraten
är bittre stämd än det stora flertalet af
menigheten, men den förmår icke uträtta allt
hvad den önskar. In summa är här ett underligt
regimente» – skref Falkenberg till till konungen. Man
bevakade noga det svenska sändebudets alla steg
och hvilka som besökte honom. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
