- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Fjerde bandet. Gustaf II Adolf /
257

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Restitutionsediktet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Restitutionsediktet.


Allt sedan religionsfreden i Augsburg fans mellan de olika
bekännelserna – katoliker och lutheraner[1] – en oafgjord fråga, som de
segrande katolikerne nu önskade måtte komma till slutligt afgörande.
Det var det så kallade andliga förbehållet, hvarmed menades katolikernes
fordran, att andliga ständer, som öfvergingo till den nya läran,
skulle förlora sina länder. Enligt detta skulle således sådana stift som
Magdeburg och Halberstadt, hvilka innehades af s. k. administratorer,
lemnas af dessa och besättas med katolska biskopar. I denna anda
ville man nu att kejsaren skulle på grund af sin makt som tyska
rikets gemensamma öfverhufvud tolka detta andliga förbehåll.

Redan vid första underrättelsen om konung Christians nederlag
var det tal härom på en sammankomst mellan kejserliga och baierska
sändebud samt den påflige nuntien, hvarvid meningsskiljaktighet endast
rådde om användningen af de gods, hvilka skulle komma att indragas.
På en kurfurstedag i Mühlhausen förklarade de katolske furstarne, att
kejsaren såsom högste domare i riket hade rätt att ålägga de
protestantiska ständerna utlemnandet af de gods, som de indragit från
kyrkan. Han var – menade de – såsom den katolska kyrkans tjenare
förpligtad dertill, och förhållandena voro nu sådana, att han utan tvekan
kunde taga detta steg.

Ferdinand betänkte sig. Det var klart att genom ett sådant
uttalande ett afgörande steg toges till den katolska lärans återställande,
men också att kriget, som dittills, åtminstone af kejsarens egen
fältherre, förts för att bestraffa det kejserliga majestätets kränkande, skulle
blifva ett religionskrig. Dem, hvilka stödde sina uppmaningar derpå,
att det gälde räddningen af hundratusendens själar och att Gud
välsignat hans vapen, förklarade Ferdinand, att alla hans sträfvanden åsyftade
den katolska kyrkans välfärd, hvilket ock vore hans pligt i följd af de
gudomliga välgerningar, som han fått röna. Men först när Wallenstein
fått fast fot i Nordtyskland och genom segern vid Wolgast
befästat de kejserliga vapnens öfvervigt, skred man till afgörandet.

Oaktadt äfven inom den kejserliga rådkammaren varnande röster
höjdes emot detta steg, underskref kejsaren i Mars 1629 restitutionsediktet (återställelse-påbudet). Det innehöll, att alla stift, kloster och
kyrkogods skulle återställas till katolska kyrkan; vidare att alla stift,
hvilka i strid med det andliga förbehållet blifvit indragna, skulle
tilldelas katolska prelater; slutligen, att katolska riksständer skulle ega
rätt att påtvinga sina undersåtar sin trosbekännelse och jaga dem ur
landet, om de ej kunde förmås dertill. Såsom utgångspunkt för
återställandet bestämdes Passau-fördraget af år 1552, så att hvad som
dessförinnan af protestanterna blifvit fråntaget katolikerna lemnades tills
vidare i fred.


[1] Men icke de reformerte, hvilka icke voro inbegripne i religionsfreden!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:28:16 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sverhist/4/0263.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free