Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallensteins afsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfvervägande. I en hemlig rådplägning, som kejsaren
höll med sina rådsherrar, ansågos förebråelserna mot
Wallenstein med lätthet kunna afvisas, men likväl
gjorde sig den meningen gällande, att man ej borde
allt för afgjordt motsätta sig kurfurstarne. Med
beslutets verkställande kunde i alla fall dröjas. Det
var i Augusti, som denna rådplägning hölls, och några
dagar derefter begåfvo sig de andlige herrarne till
kejsaren och framlemnade ett skriftligt betänkande,
hvari de eftertryckligen upprepade sin fordran,
att Wallenstein skulle afsättas från befälet öfver
den kejserliga hären.
Sålunda personligen ansatt, måste Ferdinand gifva
med sig. Han förklarade, »att han ville ändra
krigsdirektoriet vid sin armada»[1], och han aflät en skriftlig befallning i enlighet med kurfurstarnes
önskan, hvari han dock tillika uppmanade dem att
uppgifva ett sätt för Wallensteins entledigande med
tillbörlig heder och försäkringar för så väl hans
person som hans rättigheter. Men äfven härutinnan
måste kejsaren gifva vika för kurfurstarne.
Beslutet var dock ett och dess verkställande ett
annat, och här mötte icke ringa svårigheter. Man
visste icke, huru Wallenstein skulle upptaga detta
beslut, och man fruktade honom, som stod i spetsen
för en här, hvilken var honom tillgifven och
hvars af honom utnämnde officerare voro vande att
endast lyda hans befallningar. Två af hans bäste
vänner vid hofvet, de kejserlige råden Questenberg
och Werdenberg, fingo sig det farliga uppdraget
anförtrodt att afgå till Wallenstein för att
gifva honom del af beslutet och föreställa honom,
huru omöjligt det varit att undvika detta beslut.
Wallenstein befann sig i Memmingen i Schwaben[2], och dit begåfvo sig de båda rådsherrarne. De började
att med många omsvep och ursäkter redogöra för sitt
uppdrag. Men Wallenstein, som genom en slägting
blifvit på förhand underrättad om hvad som timat,
afbröt dem och visade på en skrift, hvilken han hade
bredvid sig på bordet. Den innehöll kejsarens och
hertigens af Baiern nativitet, d. v. s. stjernornas
ställning vid deras födelse. »Som herrarne se» –
sade han till rådsherrarne – »antyda stjernorna,
att Baierns ande skall beherska kejsarens!»
Det var dock endast förlusten af öfverbefälet,
som detta lugn gälde. Sin riksfurstliga värdighet
och Meklenburg ville han icke afstå ifrån. De båda
sändebuden lugnade honom ock härutinnan och gåfvo
honom i riksfurstarnes namn de bästa löften, men
då de fäste hans uppmärksamhet på, att frågan om
Meklenburg var en rättstvist, som ännu var oafgjord,
så fann han lätt, huru äfven i afseende på de
förverkade länderna kejsaren måst gifva efter för
kurfurstarna. Allt detta kunde kan dock smälta, och
de båda rådsherrarne affärdades furstligt begåfvade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
