Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Leipzig den 7 September 1631
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»På utgången tviflade han icke, när han besinnade de många segrar, som de dittills vunnit för sin
kejsare och sin heliga tro. Det skulle nu gå med svensken som förut med böhmaren och dansken. De
prålande sachsarne voro föga duglige till stridens blodiga lek, de skulle vid första anfallet flyga
undan som agnar öfver fältet. Och de nakne, uthungrade och uttröttade svenskarne med hästar, som voro sämre än de kejserliges sämsta trosshästar, skulle störta vanmäktige under hofvarne af de kejserliges ståtlige springare.»
»Hade han tvekat om deras tapperhet, så hade han i det fasta lägret kunnat invänta förstärkningarna under Altringer och Tiefenbach, men dertill kände han sitt folk för väl. De behöfde icke likt svensken skydda sig bakom förskansningar, och det hade varit orättvist att låta dem med andra dela äran och bytet. Dessutom hade ännu aldrig i en öppen slagtning kättarne förmått tillkämpa sig segern mot de rättroende katolikerna.»
Det är en protestantisk skrifställare, som meddelar detta tal. Men det är klart, att det endast kan
angifva det ungefärliga innehållet, då ingen fans, som på stället kunde anteckna det. Till lösen utgafs: »Jesus Maria», och ett hvitt band om hatten blef fälttecknet.
Tilly red derefter ännu en gång genom lederna, tillseende att allt var i ordning. Och öfver allt
ur de stolta krigarnes blickar mötte han detta trotsiga lugn, detta förakt för död och fara, som
en lång bekantskap med bådadera skänker. En hvar af dessa krigare var ock helt visst öfvertygad om
en lättvunnen seger och längtade blott efter det ögonblick, då afgörandet skulle begynna.
Kort derefter såg man de sachsiska och svenska fanorna framsticka bortom Loberbäcken vid byarne Cletzau och Hohen-Essig. Klockan kunde då vara omkring tio.
Tidigt på morgonen hade Gustaf Adolf med de förenade härarne brutit upp från Wolkau. »Den 7:de, som det begynte gry» – skrifver konungen – »befaltes blåsa boute-selle[1], och efter mellan torpet och Leipzig var ingen skog, utan stora och släta fält, hade vi god lägenhet, läto ock hären gå i full slagordning åt staden. Marschen varade näppeligen halfannan timma, förr än vi fingo se fiendens avantgarde och hans artilleri planteradt på en höjd, der bakom hela hans makt, stark af regementen, dertill med stod uti full slagordning, såsom ock hade solen och vädret sig till fördel för det myckna dam, af långlig torka förorsakadt.»
Men när man nalkades de sumpiga stränderna af Loberbäcken, måste hären i och för öfvergången
uppgifva sin slagordning. Det fans endast trenne små broar öfver bäcken, nemligen en, der stora landsvägen från Düben gick öfver, en vid Schelkau och en vid Podelwitz. Af dessa broar begagnade sachsarne den förstnämnda, svenskarne de två sistnämnda. Då det var att förmoda, det fienden skulle begagna det gynsamma ögonblicket, innan slagordningen hunnit utvecklas p andra sidan bäcken, så måste öfvergången ske med mycken försigtighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
