Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolf framför Ingolstadt. Tillys död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Brefskrifvaren tillägger, att på eftermiddagen tog en kanonkula bort hufvudet af den unge och
förhoppningsfulle mark grefve Christofer af Baden.
Det var klockan 2, och vid samma tid afled Tilly i Ingolstadt. Det sista ord, som hans döende läppar
uttalade, var: »Regensburg», liksom om han dermed velat riktigt inpregla hos kurfursten vigten af
denna stad, med hvars förlust både kejsarkronan och kurhatten stodo på spel.
Sedan konungen återkommit till lägret, infunno sig hos honom flere af furstarne och de högre officerarne, lyckönskande sig och honom, att han stod helbregda ibland dem samt beklagande den unge markgrefvens död och bedjande konungen icke för framtiden blottställa sin person. Konungen svarade, såsom han brukade vid dylika tillfallen: Den kula, som nu varit så nära att sluta hans dager, påminte honom om den för alla gällande lagen att en gång dö. Men Gud skulle nog, om det var hans vilja att bortkalla honom, för sin heliga sak uppväcka en annan och värdigare försvarare.
»Jag vet väl» – tillade konungen – »att min lycka skaffat mig många afundsmän, hvilka vilja beröfva mig min ära och inbilla de enfaldige, att jag förer detta krig snarare för att utplundra Tyskland och rikta mig sjelf än för att bringa detta land i sitt förra blomstrande tillstånd.» Men som bevis för sådana orättmätiga beskyllningar anförde konungen, att han utan ersättning återinsatt de fördrifna furstarne i deras länder, vidare de många tunnor guld, som Sverige förskjutit, och de stora summor som för samma ändamål blifvit upplånade i Frankfurt och annorstädes – hvilket allt borde intyga, att konungen icke sökt sin egen fördel. »Mina handlingar, de mödor jag utstått de mångfaldiga faror, för hvilka jag mig blottstält, bevittna, att jag icke öfvergifvit mitt rike och
allt hvad mig kärt är i någon annan afsigt än att bryta det österrikiska husets våldsamma tyranni
och återskänka friheten åt Tysklands protestantiska ständer!»
Följande dagen (den 21) uppbröt den baierska hären från Ingolstadt för att skynda till Regensburg. Det var på eftermiddagen. Konungen var upptagen af ett samtal med det fransyska sändebudet i Baiern
S:t Etienne, som samma dag ankommit till lägret å Maximilians vägnar.
Vi hafva i det föregående talat om det hemliga förbund, som egde rum emellan Maximilian och
Frankrike, och att det senare riket vid förbundets afslutande med Sverige velat utverka neutralitet
för ligan, men synnerligen för kurfursten af Baiern, hvilken neutralitet konungen lofvade att iakttaga, om kurfursten å sin sida iakttoge ett lika förfarande.
Nu kom S:t Etienne – skrifver Grubbe – för att ursäkta kurfursten och förklara, att med hans beväpning icke varit någon ond mening, utan hvad som skett, det hade skett utan hans order. Hans afsigt var att utverka neutralitet för Baiern. »Jag tror icke» – svarade konungen – »att detta verkligen kan vara kurfurstens mening, enär de skrifvelser, som fallit i mina händer, gifva motsatsen tillkänna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
