Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Öfverblick af förhållandena i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förhållandena i Tyskland 1633.
19
nytta som afund, dels mellan de särskilda staterna, dels mellan dem
oeh Sverige, uteblefvo icke, ehuru genom rikskanslerens förutseende
icke till följd af rangfrågan. Hvem som skulle hafva högsta ledningen
i kriget var den förnämsta tvistefrågan, nu liksom fallet var redan på
Gustaf Adolfs tid. Densamme, som då gjorde anspråk derpå, gjorde
det äfven nu. Det var Johan Georg af Sachsen, och han hade äfven
röster för sig.
Man kom dock snart nog under fund med omöjligheten att ställa
de svenske fältherrarne under en öfverbefälhafvare sådan som Arnim
eller Frans Albert af Sachsen Lauenburg, hvilket hade blifvit fallet, om
direktoriet uppdragits åt Kursachsen. Detta uppdrogs derför åt Sverige
och åt Axel Oxenstierna såsom det evangeliska förbundets direktor.
Frankrike, som fortsatte sin gamla politik och endast af
egennyttiga beräkningar inblandat sig i det trettioåriga kriget, gjorde äfven sitt
till att öka Axel Oxenstiernas bekymmer. Det sökte här genom sitt
sändebud Feuquier vinna rikskansleren för sina enskilda planer genom
att förespegla honom de mest lysande löften, under det att det å
andra sidan sökte på hvarje sätt förebygga hans och Sveriges allt för
stora tillväxt i makt. Det var endast fruktan för det habsburgska
verlds-väldet, som till slut förmådde Frankrike att låta Feuquier på allvar
understödja Oxenstierna.
Så fattades till sist det beslut, att det evangeliska förbundet,
hvilket ingicks till upprätthållande af Tysklands fria författning och
prote-stanternes rättigheter, skulle stå under högsta ledning af Sverige, till
hvars biträde utsågs ett råd (consilium for ma tum) af ombud från
de särskilda staterna. Sverige skulle hafva ett passande skadestånd,
och ingen stat ensam sluta enskild fred med fienden.
Men de många småaktigheterna, afunden och mellanlöpningarna
gjorde Axel Oxenstierna alldeles utledsen, och hade han ej haft
fäderneslandets väl så fast för ögonen, så hade han öfvergifvit hela verket.
Samtidigt med de utrop af harm, som höjdes öfver honom — äfven af
det franska sändebudet — skrifver han hem till rådet*): »Jag är så
ledsen vid detta verk, att jag skulle det genast öfvergifva, om ej
fäderneslandet annat fordrade. Jag vet stundom ej hvad rättast är att
göra, och stridiga tankar stångas med hvarandra i mitt hufvud. Det
är ofta svårt att drifva igenom en sak hos dem, öfver hvilka man har
laglig myndighet, huru mycket mer hos dessa, som alla äro mäktiga
och hafva i hufvudet anor och inbillningar, flera hundra år gamla.
Slutligen Tysklands afund mot Sverige, som redan mången gång gjorde
salig konungen förtviflad. Mot mig, en blott främmande adelsman,
äro de ännu dristigare. Men när jag betraktar fäderneslandets och vår
unga frökens väl samt vårt folks ära, då synes mig bättre göra hvad
jag kan, stundom med, stundom utan hopp, dock alltid min pligt.
VJ Rusdorfs ofvananförda bref är dateradt den 13, Axel Oxenstiernas der. ii
Mars 1633.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
