Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Hertig Bernhard af Weimar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hertig Bernhard aj Weimar.
23
skulle bortryckas af döden. Men hertigen låg fortfarande sjuk i Erfurt
och kunde derför icke träda i spetsen för hären.
Han dröjde derför icke att villfara sin broders önskan. Redan
samma dag uppsatte han en fullmakt för honom att i sitt ställe och
till dess han återvunnit helsan föra befälet, »efter som Gud allsmäktig
hemsökt oss med kroppssvaghet och vi derför icke kunna ännu på
någon tid i egen person förestå och kommendera H. K. Maj:ts härar».
Dermed fick hertig Bernhard verkligen ett lagligt öfverbefäl, som han
sedan icke ville lemna ifrån sig, icke ens åt sin broder.
Hertig Wilhelm tillfrisknade efter några veckor och ville då sjelf
inträda i sina rättigheter, men hertig Bernhard sade dertill nej och
lät icke af alla broderns klagomål förmå sig att afträda. Axel
Oxenstierna kom i en brydsam ställning mellan båda bröderna och ville
icke stöta sig med någondera af dem. Han svarade hertig Bernhard,
som fordrade titel af generalissimus 1), att en sådan värdighet
inneburo en kränkning af hertig Wilhelms rättigheter, och denne lofvade
han ett eget öfverbefäl. Hertig Wilhelm drog sig emellertid tillbaka
från kriget och egnade sig åt styrelsen af sitt land.
Hertig Bernhard förde med framgång sitt vunna öfverbefäl, tills
rikskansleren ankom till Sachsen, då han, som vi redan omnämnt,
delade hären och skickade Kniphausen till Westfalen samt hertig
Bernhard till Franken, der han borde sätta sig i förbindelse med den här,
som stod vid Donau.
Till Franken hade Gustaf Adolf ämnat skicka hertig Bernhard,
och rikskansleren följde i allt sitt görande och låtande hvad han visste
hafva varit konungens vilja. Det är grundtanken i hans handlingar
liksom i hans bref. Vi hafva sett det i de anförda skrifvelserna hem
till rådet. »Jag måste bekänna, käre son» — skrifver han den 21
November 1632 till Gustaf Horn — »att jag nu är så distraherad
i mina tankar och råd, att jag ofta intet vet hvad jag gör; visste jag,
att sakerna hemma toges rätt före och drefves med allvar, så att allt
der utan förvirring och oro måtte afgå, ville jag intet stort vara
bekymrad. Man måste allt befalla Gud som varder det styrandes efter
sin faderliga vilja och behag. Hade jag en dag varit tillsammans med
min son och herr Johan Banér, att vi måtte förstå hvarannan, vore
mig en stor sten af hjertat .... Hvad nu vår ställning härute och
hären belangar, så finner jag intet bättre råd, så mycket jag än kan se,
än att vi fortsätta med planen alldeles efter K. Maj:ts förfogande, icke
mindre än lefde H. K. Maj:t sjelf.»
Rörande konungens planer för fortsättningen af kriget nämner
rikskansleren i samma bref, att konungen »här uppe i landet» (södra
Tyskland) ämnat upprätta fyra härar, en i Elsass under Gustaf Horn,
en i Schwaben under Johan Banér, en vid Rhen och en i Franken,
»som skulle hafva marscherat tillbaka utur Meissen under hertig Berndt
eller någon annan».
1) Generalissimus betyder detsamma som general en chef, feögste befälhafvare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
