Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Johan Banér i Sandersleben - Stilleståndet med Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
IOO Christina.
sommarmånaderna, hvartill kommo de polska sakerna, och dessa sköttes
af de svenska ombuden så, att Oxenstierna mer än en gång både
vredgades och sörjde.
Stilleståndet med Polen.
När rikskansleren återkom från sin resa till Frankrike och Holland
och hade erhållit underrättelsen om det medgifvande som gjorts vid
underhandlingen med polackarne, skref han ett strängt bref till sonen
Johan. Det är dateradt Magdeburg den ir Juli 1635. Det var ej
blott sjelfva eftergiften i och för sig, utan äfven det sätt, hvarpå den
skett, som väckte hans harm. Det grämde honom — säger han — att
hafva nödgats upplefva den dag, då hans folk skulle förgäta sin dyre
konung och det anseende, som han åt detsamma förvärfvat i verlden.
Det gjorde honom ondt, att svenske män buro sig så oförsigtigt åt,
synnerligast att hans egen son var med derom och befläckat det namn,
som han (fadern) i både danska, polska och andra oväsenden
uppehållit, så att han aldrig låtit skrämma sig till något som stridt emot
hans lands heder och välfärd. Gälde det blott ombudens personer, så
skulle han ej brytt sig derom, men att hela riket skulle lida förlust
och förakt, det ginge honom till hjertat.
»Kan du och de andre» — säger han vidare — »så söker att böta
hvad feladt är, drager på tiden och, om det behöfves, söker någon
förevändning att göra om hela afhandlingen. Görer det dock med finhet
och förstånd, och icke som en bonde kommer framplumpandes i ett
par stöflor. Dig, min son, varnar jag slutligen att aldrig hädanefter
uti så flepiga rådslag deltaga.»
Af ett efterföljande bref till sonen, skrifvet ett par dagar efteråt,
ser man, att det var rikskanslerens mening, att det första skulle
uppvisas för de andra ombuden. Han skref också ett bref till alla
ombuden gemensamt, men sjelf förblef han i okunnighet om hvad som i
Preussen förehades. Var detta skrifvet i samma anda som brefven
till sonen, så faller det sig naturligt nog, att de icke lästes med blida
ögon.
Enligt rikskanslerens åsigt borde de preussiska hamnarne, som
Sverige innehaft allt sedan 1629, icke afträdas. »Hölle man sig blott
rak» — sade han — »så skulle polacken nog låta dem fara.» Han
stödde sin åsigt på de stora inkomster, Sverige hade från de preussiska
tullarne. »De gåfvo tillsammans mer än halfva Sverige» — yttrade
han. Endast i nödfall ville han till sist släppa dessa hamnar, och då
för motsvarande medgifvanden å Polens sida, såsom en pålitlig fred
och det polska Wasahusets afsägelse af alla anspråk på Sverige. Men
hans råd följdes icke, och ehuru ombuden enligt regeringens beslut
skulle rådföra sig med honom, skedde det icke.
Polackarnes mod nedstämdes, när den svenska hären kom öfver.
Riksmarsken lägrade sig utanför Marienburg, der de svenska ombuden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
