Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Kriget mot Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kriget mot Danmark 164.4.
95
gärder i afseende på tullen i Öresund. Sverige hade enligt sista
fredsslutet 1613 tullfrihet i sundet, men redan under polska kriget förbjöd
Christian att föra soldater och krigsförnödenheter genom sundet. Han
måste den gången låta förbudet falla till följd af Gustaf Adolfs
kraftfulla uppträdande, men 1637, när Johan Baners ställning i Tyskland
var som mest förtviflad, förnyade han detta förbud och fordrade
tilllika, att svenska skepp skulle stryka flagg, när de seglade förbi
Kroneborg. Om detta förbud till en början gälde införseln till Sverige,
så gälde det nu utförseln. Ty vid denna tid tillverkades en mängd
till krigsbruk nödvändiga saker i Sverige. Krut och salpeter voro bland
Sveriges förnämsta utförsvaror, och tullen på dem var i ständigt
stigande, så att år 1640 erlades för en centner salpeter, som kostade 16
riksdaler, icke mindre än 14 riksdaler i tull. Trävaror belades med
tull till halfva värdet.
Naturligtvis ledo äfven holländarne genom dessa konung Christians
prejningar och föreslogo Sverige ett förbund till handelns skydd.
Holländska sändebud anlände ock till Stockholm 1640 på sommaren och
förbundet blef ingånget. Äfven dessa underhandlingar fördes i största
hemlighet, så att konung Christian blef okunnig om deras verkliga
innehåll. Den som vanligen mot betalning skaffade honom underrättelser
var Nils Tungel, en skrifvare i rådet, men när detta ämne var å bane,
utvisades skrifvarne ur samlingsrummet, och vid underhandlingarna förde
Axel Oxenstierna sjelf protokollet samt tog det hem till sig.
Samtidigt härmed inträffade en händelse, som vi längre fram skola
berätta, nemligen enkedrottningens flykt ur riket. Den skedde med
konung Christians vetskap och hjelp, hvarjemte utspreds en mängd
vilseledande och osanna beskyllningar mot förmyndarne, hvilka genom
sina förföljelser och sin elakhet skulle hafva gifvit anledning till detta steg.
Allt detta bestämde svenska regeringen för kriget.
Öfverläggningarna höllos i den unga drottningens närvaro, på det att hon såsom
snart myndig måtte kunna rätt sätta sig in i saken. Beslutet
tillkännagafs för Torstensson genom Törnsköld. »Vi hafva länge märkt» —
heter det — »att våra grannar haft sina ögon fästade på detta (tyska)
krigets utgång i hopp att, om någon olycklig händelse skulle bringa oss
ur våra fördelar, dörren måtte öppnas för dem att här hemma
handtera oss efter behag. Nu då fiendens makt genom Banér och eder
blifvit bruten och kejsaren blifvit bragt till defensiven, söker han hjelp
i Polen på ett sätt som föga passar huset Österrikes storhet och söker
äfven uppreta Danmark, så mycket mer som det är dertill benäget.»
Danmarks närvarande rustningar, säges det vidare, gälde de
svenska vapnen i Tyskland, »och sedan att anfalla oss sjelfve, om ej i år,
så åt året». Detta visste man med full säkerhet. »Danmark arbetar
emot oss i Polen, genom Baudissin och andre, till ett starkt förbund.
Baudissin är affärdad ur Polen, ej blott med konungens, utan ock med
de förnämste senatorers fullmakt. I Ryssland afhandlas ett giftermål
mellan konungens af Danmark son, gref Waldemar, och storfurstens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
