Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Westfaliska freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 s
Christina.
Detta var fallet med hertig Bernhard, hvars soldater först begagnade
det plågomedel, som sedan fick namnet: den svenska drycken. Dervid
tillgick så, att de olycklige bakbundos, deras munnar uppspärrades med
kaflar och kallt vatten häldes uti dem, tills magen utsvälde på ett
onaturligt sätt, då bödlarne trampade dem med fötterna, så att vattnet
åter utpressades genom munnen. Soldaternes råa utsväfningar gäcka
all beskrifning.
I allmänhet var förhållandet bättre och krigstukten strängare hos
svenskarne än hos de kejserlige. Dock kunde icke heller hos dem,
icke ens under Gustaf Adolfs lifstid, oordningar förekommas. Man ser
konungen vid flera tillfällen klaga öfver soldaternes plundringar. Dock
var det hufvudsakligen brist på penningar, så att krigarne icke
ordentligen erhöllo sin sold, som på hans tid vållade oordningar, liksom hans
klagomål äfven mest gälde tyskarne i hans här. Så var det äfven
efter hans död, ehuru i allmänhet krigstuktens band lossades och
sederna så småningom hårdnade till, så att den store konungens
mönsterbild för en kristen krigare visserligen i många stycken förvreds.
Mången illgerning begicks då, och segrarnes minne är tungt af blod
och tårar. Synnerligen var minnet af svenskarnes framfart i Böhmen
under Johan Banér förhatligt.
Icke under derför, om hos en och annan tysk hatet blef stort mot
alla dem, som bidrogo att förlänga kriget; icke under, om de ansågo
svenskar och fransmän, hvilka kommo med sitt förledande tal om de
tyska ständernas frihet gent emot det gemensamma öfverhufvudet, gå
dem emot med judas-kyssar. En tysk vid namn Wassenberg, som
skrifvit en historia »om kriget mellan de oöfvervinnelige kejsarne
Ferdinand II och III och deras fiender från år 1618 till 1637», utropar
på ett ställe;
»O Tyskland, Tyskland, vakna upp, tänk på dig sjelf och stå upp
från denna dödskamp! Endast genom Tyskland kan Tyskland räddas
och genom den gudomliga nådens sol liksom en Fenix stå upp ur sin
aska. Icke böra vi hindras deraf, att vi äro katoliker och protestanter,
namn som äro för våra arglistiga fiender välkomna. Såsom
medlemmar af en kropp, af en stat, ja, såsom bröder måste alla tyskar omfatta
hvarandra i kärlek och med alla krafter och dygder sträfva till det stora
målet. Ty en hvar är pligtig att bevara och skydda fäderneslandet.
Att halta på båda sidorna, att kasta sina blickar än åt Stockholm, än
åt Paris, att bortgifva landskap, att köpa sig frihet — sådant är och
var vid Gud aldrig tyskt. Från det ögonblick, som vi vilja och våga
hvad rätt är, försvinner de få främlingarnes hela makt. En ärofull
fred skall sluta det förödelsebringande kriget, och dubbelörnens
hufvuden skola kransas, det ena med lagern, det andra med oliven.»
Sådana yttranden visa, att det fans män, hvilka insågo och
beklagade Tysklands elände. Men de inverkade föga på sin tids män och
förhållanden. Tysklands både furstar och fältherrar från den högste
till den lägste drefvos mer eller mindre af egennyttiga bevekelsegrun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
