Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Christinas förmyndare - Gabriel Bengtsson Oxenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Christinas f örmyndare.
»75
fullt vuxen det vigtiga och ganska besvärliga embete, som anförtroddes
honom. Åtminstone finner man ett sådant omdöme uttaladt af
riksdrotsen, sjelf en af hufvudmännen för det parti som tillsatt
riksskattmästaren, i ett bref till rikskanslern af den 9 April 1635, der det
heter: »Vi hafve farit vilse uti valet af skattmästarekallet, han är
dertill icke capabel». Efter de första ansträngningarna visade han ej heller
något synnerligt nit att hålla sitt embetsverk, räknekammaren eller
kammarkollegium, såsom det nu mera allmänt begynte kallas, i
vederbörlig ordning. Det hände att på flera år någon redogörelse ej
affordra-des proviantmästarne, och riksskattmästaren fick i rådet af Jakob De
la Gardie åtskilliga gånger uppbära förebråelser för sin långsamhet.
Ännu värre var, att riksskattmästaren ej ansågs fullt oegennyttig. Han
köpte kronogods för 28,000 riksdaler, en ganska betydande summa för
den tiden, samt lät på ett af sina landtgods uppföra en präktig
byggnad, och man påstod, att kronan härvid blifvit lidande. Axel
Oxenstierna var ock med honom missnöjd. När rikskanslerens son Erik
ämnade fria till en af riksskattmästarens döttrar, afrådde fadern, »ty»,
sade han, »skattmästaren är hvarken i embetet eller som enskild
berömvärd. Girigheten förleder honom till mycket opassande, gifver
anledning till förtal hos allmänheten och trätor med grannar samt ökas
dagligen». I allmänhet var han den minst ansedde bland Christinas
förmyndare, men hugnades likväl sedermera af henne med flera
nådebevis, enligt hvad vi framdeles skola finna.
Till riksdrotsen Gabriel Gustafsson Oxenstiernas död i November
1640 stodo de ofvan omförmälde fem höga embetsmännen i spetsen
för rikets styrelse; men nu skulle hans plats i regeringen fyllas och
med detsamma äfven rikets högsta embete tillsättas. Valet var af stor
vigt, och i förhållande dertill voro ock de krafter, som sattes i rörelse
för att inverka på detsamma. Grefve Per Brahe ansågs allmännast
såsom den lämpligaste efterträdaren och sades äfven af Gustaf Adolf hafva
fått löfte att i detta embete följa sin farbroder Magnus Brahe, ehuru
han vid dennes död blifvit förbigången. Hans anspråk nu ansågos ock
derföre så mycket mera berättigade; men förhållandet mellan honom
och Axel Oxenstierna hade icke alltid varit det bästa. Oxenstiernska
partiet ville derföre göra riksskattmästaren Gabriel Bengtsson Oxenstierna
till riksdrots för att skilja honom från penningeförvaltningen och ändock
kunna bibehålla honom i regeringen. Hans utöfning af
riksskattmä-stareembetet hade dock ej varit sådan, att det borde berättiga honom
till befordran, och denna plan mötte derföre starkt motstånd inom
rådet. Man började nu tänka på en tredje person — pfaltzgrefve Carl
Gustaf, hvilken den unga drottningen ansågs bevågen. Riksamiralen
Gyllenhielm oeh riksrådet Johan Skytte, båda den pfaltziska ättens
förnämste anhängare inom rådet, erbjödo drottningen att sjelf utse drots
och skola dervid låtit henne förstå, att rådet icke såge ogerna, om den
unge pfaltzgrefven dertill nämndes; men hon afböjde förslaget »både
för sin egen och för hans skull», såsom hon yttrade i ett bref till hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
