Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Förhållandet till utländska makter - Förhållandet till Frankrike - Förhållandet till Holland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
Christina.
Skytte och Per Banér hade i rådet erinrat om Frankrikes opålitlighet
samt framhållit fördelen att ega fria händer och skammen af att
likasom låta köpa sig att föra krig, hvarjemte de anmärkt, att då kriget
vore börjadt till religionens försvar, borde det anförtros i Guds hand.
Kanslern medgaf, att Frankrike betett sig »skälmskt» vid åtskilliga
tillfällen och äfven att dess hjelppenningar, som uppgingo till en
tredjedel af Sveriges ordinarie statsinkomster, voro hufvudsakliga
anledningen för honom att tillstyrka förbundet; men deremot kunde han ej
vidgå, att kriget vore i främsta rummet ett religionskrig. Salig
konungen hade dertill äfven haft andra vigtiga skäl. Religionen borde
bekämpas med andliga vapen, men krigens främsta mål vore statens
välfärd, under hvilken ock religionen hörde. Åt Guds vilja borde man
visserligen öfverlemna allt, men då denna kommer i dagen först efteråt
och numera inga underverk ske, så måste man bruka sitt förnuft och
alla ordinarie medel att försvara sig. Man finner häraf, att för
Oxenstierna hade det tyska kriget förlorat sin ursprungliga betydelse af
religionskrig och att det numera af honom betraktades endast ur politisk
synpunkt. Kejsarens makt skulle stäckas och de särskilda tyska
småstaterna göras så sjelfständiga som möjligt för att förekomma
uppståendet af en tysk stormakt, som kunde blifva farlig för det öfriga
Europa och särskildt för Sverige genom det bistånd den kunde lemna
Polen eller Danmark. Ur samma synpunkt uppfattades detta krig äfven
af Richelieu. Det Habsburgska huset, som innehade tyska kejsarkronan
samt äfven regerade i Spanien och Nederländerna, kunde blifva farligt
särskildt för Frankrike och derföre måste dess makt stäckas genom att
inom Tyskland så mycket som möjligt befordra söndringen mellan de
katolska och protestantiska staterna samt mellan småstaterna och
kejsaren. Frankrike och Sverige hade således här gemensamma intressen
och båda sökte åt sig förvärfva så stor del af Tyskland, som kunde
vinnas: Frankrike Elsass och de öfriga tyska länderna vester om Rhen,
att med Frankrike införlifvas; Sverige Östersjökusten att såsom svensk
besittning fortfarande utgöra en del af tyska statskroppen. I detta
hänseende skilde sig båda bundsförvandternas syften, ty då Frankrike
sträfvade endast att öka sitt område och minska Tysklands, sökte
Sverige att blifva en skyddsmakt för de protestantiska tyska staterna
mot de katolska och såg derföre ogerna det katolska Frankrike alltför
mycket förstoradt på Tysklands bekostnad. Det var ur denna synpunkt
samt under öfvertygelsen, att Frankrike endast afsåg sin egen fördel
och för dess vinnande skulle utan betänkande uppoffra sin
bundsförvandt, som Oxenstierna hyste så många betänkligheter mot
förbundet med Frankrike och som han så högst ogerna beqvämade sig
dertill, först då andra utvägar till krigets fortsättande saknades.
Holland, som denna tid stod främst bland handelsstaterna, hade
under Gustaf Adolfs regering varit nära förbundet med Sverige ända
till dess Gustaf Adolf satte sig i besittning af de preussiska hamnarna
och der lät upptaga tull af alla trafikerande, bland hvilka holländarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
