Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Riksdagen 1649 - Öfverläggningar om Carl Gustafs erkännande såsom tronföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Riksdagtn Tbfq.
405
och Carl, mellan denne och Sigismund, ja, äfven mellan Gustaf Adolf
och Carl Philip. Exempel kunde ock tagas från Wasarne i Polen, der
den ene brodern sökte stöta den andre från tronen. Rådet unnade
hertigen allt godt och särdeles att han måtte vinna drottningens
person och båda få arfvingar till riket; men just derföre kunde man icke
råda till annat, än att drottningen ville efter sitt gifna löfte låta detta
äktenskap gå i fullbordan.
Härtill svarade drottningen, att rådet icke behöfde oroa sig öfver
någon förtviflan å hertigens sida, ty hon hade redan sagt honom hvad
han i afseende å deras förmälning hade att vänta. Hvad hon lofvat
honom ämnade hon aldrig rygga, men hvad det var visste hon och
hertigen allena. Hvad de öfriga farhågorna beträffade, så behöfde
hertigen icke förblifva ogift för det hon ej toge honom till gemål, utan
tvärt om vore det nödigt, att han förmälde sig. Om hon sjelf ämnade
ingå något äktenskap eller icke, deröfver ville hon nu icke gifva någon
förklaring. Om så väl hon som hertigen gifte sig med andra och finge
barn, så vore visserligen hennes barn närmast berättigade till kronan,
och tvist derom kunde uppstå mellan dem och den utsedde
tronföljaren; men om drottningen fölle ifrån, utan att hennes efterträdare vore
utsedd, så toge riksråden hvarandra för hufvudet, och i det fallet vore
det godt, att de hade arffurstar och icke såsom rikskanslern och
riksdrotsen ville hafva det. Hon märkte nog att riksråden ville återfå ett
valrike, och det vore bättre de sade rent ut, att de icke mera ville
hafva några arfkonungar, utan en aristokratisk statsform.
Riksmarsken genmälde, att om det icke varit för hans förhållande
till drottningens person, så skulle de aldrig kastat något öga på hertig
Carl, och borde drottningen icke förtänka riksråden att de talade ut
hvad som låge dem på hjertat; det vore högst betänkligt att de skulle
göra sig till trälar.
Drottningen anmärkte, att här vore några som föredrogo det
polska valsättet, men hon hade med sitt förslag icke sökt annat än rikets
bästa och säkerhet.
Riksmarsken mente, att drottningen fattat misstankar mot rådet
utan orsak. De hade aldrig tänkt införa någon republikansk
statsförfattning. Sådant var klart nog af deras rådslag efter salig konungens
död, då drottningen endast var sex år gammal. De hade aldrig talat
derom, ej heller hört riksdrotsen eller rikskanslern gifva andra råd än
som goda patrioter.
Så väl riksmarsken som alla öfriga närvarande medlemmar af
rådet förklarade för öfrigt, att de gerna skulle rösta på hertigen till att
blifva Sveriges konung, i händelse tronen vore ledig, men att under
drottningens lifstid antaga honom till tronföljare vore alltför betänkligt.
Särskildt anmärkte riksmarsken, att hertigen först borde bekräfta adelns
privilegier. Drottningen bad dem vara öfvertygade, att hon skulle
iakttaga deras och ständernas bästa lika väl som hans, och att hon
aldrig skulle låta denna fråga komma till afgörande, innan han afgifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
