Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Riksdagen 1649 - Öfverläggningar om Carl Gustafs erkännande såsom tronföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Riksdagen 164g.
409
utförda en förklaring, hvarigenom Carl Gustaf antogs till drottningens
efterträdare och Sveriges konung, i händelse af hennes frånfälle utan
iifsarfvingar, dock under vilkor att han, när han komme till
regeringen, icke finge tillåta öfning härstädes, uppenbarligen eller lönligen, af
någon annan religion än den rena evangeliska; att han skulle låta alla,
som i riket bo och vistas, oförkränkt och oföränderligen njuta Sveriges
lag, gamla stadgar och rättigheter samt icke förminska något stånds
privilegier. Denna förklaring underskrefs af samtliga riksråden och vid
riksdagen närvarande ledamöter af alla stånden.
Magnus Gabriel De la Gardie hade fått drottningens uppdrag att
derå skaffa den sjuke Torstenssons underskrift och, sedan denna var
lemnad, sändes rådssekreteraren Tungel till Axel Oxenstierna för att
äfven få hans namn under förklaringen, hvarvid, enligt Tungels
berättelse, rikskanslern yttrat: »Det är en sak, hvarom jag icke mycket
vet, ville ock vara så långt borta, att jag icke visste ett ord deraf.
Jag bekänner, att om grafven denna stund stode mig öppen och jag
hade valet att lägga mig deri eller underskrifva denna handling, så
tage mig fånen, om jag icke hellre lade mig i grafven än jag skrefve
under denna skrift, icke derföre att den ej är väl nog ihopsatt, utan
derföre, att man med tiden skall förnimma, när jag icke mera är till,
att den icke skall leda till den påföljd, som många nu inbilla sig, utan
snarare till en för sen ånger. Jag har dock af min höga ålder den
hugnad, att jag hoppas icke lefva den tiden. Far jag vill i mina
tankar, så äro dock här så många skäl för handen, att de väl kunna
förleda både mig och alla andra, som efter min död kunna säga mig
hafva varit en tok, som en sådan sak icke förstått.»
När nu Tungel berättade, att riksråden och samtliga ständerna
enhälligt beviljat denna sak och hugnat sig deröfver, att drottningen ännu
under sin lifstid förklarat hans furstliga nåde för sin efterträdare,
svarade kanslern: »Ja, om alla deras hjertans tankar voro på taflor
upp-skrifna och drottningen kunde läsa dem, så skulle hon få se helt annat
både om det ena och det andra. Mig är intet mindre bekant än
sjelfva deras tillgifvenhet för prinsen. Ville drottningen vända sig på
en annan bog och om några dagar låtsa sig hafva bättre öfverlagt
denna sak och vilja göra den om intet, så skulle de, som nu låtsa
vara hertigen tillgifne, blifva mycket hastigare till att bifalla
drottningen i detta än i det förra. Dock, efter hon nu drifvit ständerna att
ingå häruppå och befalt mig att underskrifva denna handling med de
andra gode herrar, så vill jag vara för Gud och efterverlden undskyllad
och nu följa hopen, ehuru jag väl vet, att saken i sig sjelf ej länder
till rikets säkerhet i framtiden, som de andre till äfventyrs mena. Ingen
svårare sak har under hela Gustavianska ättens tillvaro och så länge
Sverige varit ett konungarike varit ständerna förelagd, och ingen konung
liar någonsin velat sätta sig i sådan våda. I veten väl hvad för
jalou-sie var mellan salig konungen och båda furstarne, hertig Carl Philip
och hertig Johan af Östergötland. Hade Gud icke så snart kallat bort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
