Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska kriget 1658
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2 på natten kom konungen till Nyborg samt tillkallade genast Wrangel och Ulfeldt att med dem öfverlägga om det beslut, som borde tagas. Båda afstyrkte företaget. Faran vore allt för stor, då flera dagars töväder försvagat isen och, om en storm blåste upp, konungen med hela hären kunde förgås ute på hafvet. Äfven om en del af hären komme lyckligt öfver, kunde den blifva afskuren och finna sin undergång i hjertat af fiendens land. Det vore bättre att dröja tills det blef öppet vatten och då göra öfvergången på fartyg, hvaraf ett stort antal funnits i Fyens hamnar, medelst hvilka öfvergången kunde ske utan så stor våda, som man underkastade sig genom en öfvergång på isen. De besvuro derföre konungen att ej sätta på spel både sitt eget lif och den tappra här, på hvilken hela rikets väl berodde. Dessa föreställningar väckte hos konungen en viss tvekan, så att han uppsköt det afgörande beslutet och gick till hvila. Så snart han lemnat rummet, utforo både Wrangel och Ulfeldt i skarpa förebråelser mot Dahlberg, som genom sin obetänksamhet inledde konungen i dylika vådliga företag. Allt hvad han anförde till stöd för sin åsigt ogillades, och han gick nedslagen till sitt qvarter. Dock hade han knappt dit anländt, innan han fick befallning att genast infinna sig hos konungen, som redan gått till sängs och i ensamheten åter börjat tänka på det vigtiga företaget, hvilket, om det lyckades, måste blifva afgörande för hela krigets utgång. »Nu, Dahlberg», sade han, »skolen I på samvete säga mig, om I tron, att hären kan utan skada komma öfver till Laaland. Talen uppriktigt och varen icke rädd för Wrangel eller Ulfeldt, ty jag rättar mig icke efter dem, utan efter min egen öfvertygelse». Dahlberg svarade: »Hären kan utan fara komma öfver, derpå vill jag våga mitt lif, ehuru det visserligen är allt för ringa att betala den olycka eller skada, som ske kunde; men icke desto mindre försäkrar jag eders maj:t att, så framt frosten fortfar, skall jag, med den allsmäktige Gudens hjelp, utan någon skada föra eders maj:t öfver, om ock hären utgjorde 300,000 man». Då sade konungen: »Nå, det är godt! I skolen ock så göra, och jag vill i Herrans namn gå fort, Wrangel och Ulfeldt må säga hvad de vilja. Deras mening kan vara god, men detta tillfälle är allt för dyrbart att förspillas». På ögonblicket utfärdades också, utan Wrangels vidare hörande, befallning till alla rytteriregementen att följande dagen möta konungen vid Svendborg, hvaremot konungen lemnade åt Wrangel att bestämma, om han ville föra fotfolket närmaste vägen öfver till Korsör eller komma efter till Svendborg och taga vägen öfver öarna, hvilket senare Wrangel sedermera valde, efter att hafva öfvertygat sig, att isen till Korsör var osäker.
När Wrangel på morgonen den 5 Februari fick dessa befallningar, blef han både förvånad och missnöjd. Då han mötte Dahlberg, for han ut emot honom: »Skam få eder! I bringen hans maj:t om både krona och spira». Dahlberg genmälde dock helt lugn: »Nej, eders excellens skall få se, att jag som en redlig man håller hvad jag lofvat». Det grämde emellertid den bepröfvade fältherren och stolte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
