Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rikets inre styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erhålla, ty den höga tullen försvårade utförseln af dessa metaller, medan priset derå tillika fallit i följd af kriget, så att mot hösten samma år måste regeringen åter sänka tullen, hvilket genast föranledde ökad utförsel. Under senare delen af året 1657 fick kammarkollegii president befallning att för statsverkets räkning upplåna 119,000 daler silfvermynt, hvilket dock ej kunde ske utan mot pantsättning af hans egna gods, och vid flera tillfällen öfverlades inom kammarkollegium om en försämring af myntet, hvilken likväl ej kom till verkställighet. Redan den 6 September 1656 skref rådet till konungen: »Här är hvarken kredit, handel eller vandel», och det hade mot den tryckande penningebristen endast två utvägar att föreslå – förpantningen af kronogods eller ny bevillning af ständerna.
Midt under denna penningeförlägenhet erhöll emellertid Sverige sin första bank, som tillika blef den första sedelbank i Europa, ehuru lånebanker redan länge funnits. De i Genua och i Venedig, båda från i400-talet, anses hafva varit de äldsta, hvarefter följde banken i Amsterdam 1609 och i Hamburg 1619. När i Sverige näringarna började vinna en större utveckling och penningerörelsen följaktligen blef af mera betydenhet, blef man äfven här betänkt på inrättandet af en bank. Gustaf Adolf talade härom i sin proposition till städernas fullmäktige år 1619, och Axel Oxenstierna erinrade under riksdagen 1635 åter om behofvet af en sådan inrättning. År 1646 utfärdade Christina privilegier för upprättandet af en lånebank, men de blefvo icke begagnade. Näringarna trycktes emellertid fortfarande af brist på rörelsekapital, och man betalte ända till 20 procent för lånta penningar. Det var derföre med synnerligt nöje regeringen från en tjensteman inom riket mottog förslag till en svensk bankinrättning.
I början af 1600-talet hade en nederländare, Wittmacher, bosatt sig i Riga och efter hand blifvit en af stadens mest ansedde köpmän. Till belöning för de betydande försträckningar han lemnat svenska statsverket, hade hans söner Johan, Reinhold och Gerhard blifvit efter hans död utnämnde till svenska adelsmän, med namnet Palmstruch, år 1651. Den äldste bland desse, Johan Palmstruch, född i Riga 1611, flyttade till Stockholm och blef 1654 anstäld såsom kommissarie i kommerskollegium. Två år senare, 1656, inlemnade han till regeringen en ansökan att få inrätta en låne- och vexelbank. Han stod då i spetsen för ett bolag, i hvilket flere af rikets högt uppsatte män voro delegare, såsom riksskattmästaren Magnus Gabriel De la Gardie, riksråden Seved Bååt, Schering Rosenhane och Christer Bonde, vicepresidenten i kommerskollegium Israel Lagerfelt, diplomaterne Johan Fredrik von Friesendorff och Peter Julius Coijet, m. fl. Eget nog funnos likväl i detta bolag inga köpmän, utan det utgjordes endast af embetsmän, jemte Johan Palmstruchs båda bröder och hans svåger Reinhold Rademacher, anläggaren af Eskilstuna jern- och stål-manufakturverk.
Den 30 November 1656 utfärdade Carl Gustaf i Marienburg två privilegier, det ena rörande en lånebank och det andra en vexelbank,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
