Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rikets inre styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgörande tillsammans 150 personer. Han begärde att med dessa få nedsätta sig vid Eskilstuna, och sedan kommerskollegium på det högsta förordat detta »nobla verk», befalte konungen, som då befann sig i Frauenburg, att arbetarne skulle få sig tilldelade boningsplatser vid Thorshälla ström, hvarjemte Rademacher erhöll donation å tio hemman. I sjelfva verket fick han likväl endast fem och bland dessa voro tre ödeshemman, så att han icke sällan befann sig i stor förlägenhet och fruktade att hans arbetare skulle öfvergifva honom samt arbetet alldeles afstanna. Kommerskollegium egnade emellertid hans företag en välvillig omsorg, och Eskilstuna köping, som 1659 fick stadsprivilegier, blef genom denna anläggning efter hand hufvudorten för svenska jernförädlingsindustrien.
I allmänhet var dock Carl Gustafs regering icke gynsam för de svenska näringarna. De ständiga krigen föranledde oupphörligt stegrade utgifter, och för att betäcka dessa fann sig konungen föranlåten att höja de gamla och äfven införa flera nya tullafgifter, hvaröfver ständerna klagade och som äfven afstyrktes af några bland riksråden, för hvilka konungen i öfrigt hyste stort förtroende, såsom Herman Fleming och Christer Bonde.
Af de ständiga förändringarna i tullafgifter så väl som af osäkerheten under krigen led i synnerhet Sveriges handel, hvilken minskades högst betydligt emot hvad som varit förhållandet under förmyndarestyrelsen och under Christinas regering, ehuru Carl Gustaf sökte genom hvarjehanda företrädesrättigheter uppmuntra den inhemska handeln och aldrig utan nödtvång eller vigtiga politiska orsaker ville medgifva utländska handlande nationer samma förmåner, som voro förunnade svenske köpmän eller sjöfarande. Äfven Stockholms handel, ehuru staden aldrig var blottstäld för fiendtliga besök, led under krigen så, att dess rörelsekapital år 1659 icke utgjorde hälften mot hvad det varit år 1654.
Ända från freden i Stolbova 1617 hade det varit Gustaf Adolfs och Axel Oxenstiernas plan att söka leda Rysslands handel öfver Riga, Narva och den vid Nevaflodens utlopp anlagda nya staden Nyen, hvarföre de ock sökt förblifva i fredligt förhållande till Ryssland; men när krig mot detta rike å nyo utbröt 1656, gick denna plan öfver ända. Staden Nyen blef uppbränd, och så väl från Riga som från Narva flyttade en mängd köpmän och handtverkare för att undvika dels ryssarnes anfall, dels äfven de af svenska regeringen förhöjda tullafgifterna.
En annan för svenska handeln menlig följd af Carl Gustafs krig var förlusten af Sveriges besittningar i Amerika och Afrika. Det lilla svenska nybygget vid Delavare-floden i Nordamerika hade visserligen ända från början varit oroadt af engelsmän och holländare, hvilka gjorde anspråk på samma landsträckor, som svenskarne tagit i besittning; men dessa anspråk hade dock blifvit afvisade, och mellan svenskarne och infödingarne hade i allmänhet ett godt förhållande varit rådande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
