Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
började belägringen af Prags gamla stad, då underrättelsen kom, att fred blifvit afslutad.
Efter freden blef Wittenberg rikstygmästare, i Mars 1651 friherre, med Loimioki socken i Finland, 110 hemman, till friherreskap, i April samma år riksråd och ledamot af krigskollegium samt i Januari 1652 grefve till Nyborg, med två pogoster i Keksholms län till grefskap. Från September 1651 till April 1655 var han i Stockholm och ansågs derunder såsom en af den utsedde tronföljaren Carl Gustafs pålitligaste anhängare. Whitelocke skildrar honom vid denna tid såsom en förtjent krigare, hvilken förskaffat sig goda insigter i krigskonsten och aflade stora mandomsprof, hvarigenom han gjort sig mycket aktad, synnerligast inom hären. Han var liten till växten, men satt och af frimodigt väsende, dock mera i krigs- än i hofsmaken, samt talade rätt artigt, med urskilning och styrka, och alltid blygsamt om sig sjelf. Då han likväl ej kunde andra språk än svenska och tyska, måste Whitelocke vid deras samtal begagna tolk.
Sedan Carl Gustaf blifvit Sveriges konung, och kriget mot Polen blifvit afslutadt, sändes Arvid Wittenberg till Pomern att der mönstra de nyvärfvade trupperna, vänja dem vid krigstukt och vidtaga förberedelser till kriget, blef fältmarskalk den 2 och guvernör i Pomern den 16 April 1655 samt fick öfverbefälet öfver den ena af de tre härar, som sattes i rörelse för att infalla i Polen. Hans verksamhet i denna egenskap, ända till slutet af hans hjeltemodiga försvar af Warschau och hans då iråkade fångenskap, är i det föregående omtalad. Carl Gustaf hade i början af polska kriget anförtrott Wittenberg det vigtigaste befälet, hvartill väl deras föregående nära bekantskap under trettioåriga kriget och den fasta tillgifvenhet Wittenberg visat honom, innan han blef konung, väsentligen bidragit. Wittenberg rättfärdigade detta val genom många prof af öfverlägsen militärisk skicklighet. Med många af den tidens krigares förtjenster förenade han likväl äfven icke få af deras fel. Hans beteende vid flera tillfällen bidrog icke så litet att göra den polska befolkningens sinnesstämning fiendtlig mot svenskarne, och det hat, han ådrog sig personligen, vållade hans fångenskap efter Warschaus öfvergång och i strid mot vilkoren derför, enligt hvad förut är berättadt. Han fördes till Zamosz, der han afled 1657, sedan Carl Gustafs flera gånger förnyade försök att få honom utvexlad varit fruktlösa. Först flera år efter krigets slut fick hans lik hemföras till Sverige, der dess begrafning firades i Riddarholmskyrkan den 14 April 1671. Med hans ende son Johan Leonhard utdog hans grefliga ätt 1679.
Axel Lillie, grefve till Lillienborg, friherre till Kydes i Keksholms län och Löfstad i Östergötland, herre till Sjöstorp och Räfsjö äfven i Östergötland, till Stora Hinsekind i Jönköpings län, Loitz i Pomern och Ollersberg i Bremen, var född den 23 Juli 1603 på godset Berga i Kalmar län. Han tillhörde en gammal svensk adlig slägt, känd redan på 1200-talet, och hans fader var ryttmästaren Gustaf Axelsson, som föll i slaget vid Kerkholm 1605. Sonen blef vid 17 års ålder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
