Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksförmyndarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade redan varit Katarina Stenbocks och derefter Maria Eleonoras enkesäte, men först af Hedvig Eleonora uppfördes der ett slott, värdigt det vackra läget på en holme, bildad af Kolbäcksåns utlopp i Mälaren. Betta slott blef dock sedermera vida öfverträffadt af Drottningholms, Nicodemus Tessins mästerstycke och ännu det praktfullaste bland alla svenska lustslott.
Då hon, ehuru qvinna, kunnat åstadkomma så storartade skapelser, var det mindre underligt, att hon tog mycket illa ett yttrande i en katekes, utgifven af den bekante predikanten Emporagrius, der, genom en olycklig uppfattning eller ordställning, qvinnan i ett hushåll blifvit räknad bland bohaget, hvilket så stötte drottningen, att hon lät offentligen förbjuda denna lärobok.
Häri tyckas hennes medregenter gifvit henne rätt, hvilket väl ock hade goda skäl, men i allmänhet betydde hon inom regeringen icke särdeles mycket. Under de sex eller åtta första åren deltog hon ytterst sällan i de förberedande öfverläggningarna inom rådet, och vid omröstningen förenade hon sig vanligen med flertalet. Under de sista åren visade hon något mera verksamhet, men just icke till sin berömmelse. Ju mera konungens myndighetsålder och förmyndarnes redovisning närmade sig, desto mera undandrogo sig riksråden och regeringens ledamöter att framställa eller förorda förslag till donationer, förläningar m. m. De, som önskade sådana, vände sig derföre till enkedrottningen, som hade mindre att frukta af några efterräkningar. Hon lånade sig ock till dylika tilltag, och under förmyndarestyrelsens båda sista år finner man flera äfven olagliga donationer af henne föreslagna och genomdrifna.
Hvad man i synnerhet bort kunna af henne vänta var att sorgfälligt vaka öfver sin sons uppfostran, men äfven i detta fall visade hon sig temligen bekymmerslös. När hon såg honom äta, växa och vara glad, var äfven hon nöjd och hade aldrig hjerta att genom några bannor störa hans glädje. Då man talte om hans ringa framsteg i studier, svarade hon, att »ehuru hennes bröder ej heller hade någon lärdom, voro de ändock goda regenter.» Också yttrade Per Brahe, och det i sittande råd, att man i fråga om konungens uppfostran icke borde vända sig till enkedrottningen, »ty qvinfolken äro alltid så klemiga i frågor om sina barns upptuktelse.»
För öfrigt bibehöll Hedvig Eleonora under hela sin 57:åriga enketid ett obefläckadt rykte. Någon tid efter Carl Gustafs död hade man bragt å bane ett äktenskapsförslag mellan henne och Carl II, som då nyss förut återkommit till England och blifvit hyllad till dess konung; men Hedvig Eleonora föredrog den lugnare lotten att i Sverige spela sina »fem kort och trumf», bygga slott och regera – till namnet.
Vända vi oss nu till de verkligen regerande, så finna vi i främsta rummet Per Brahe, grefve till Visingsborg, friherre till Kajana, Kuopio, Idensalmi och Hanebo, herre till Rydboholm, Lindholm, Brahelinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
