Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksförmyndarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
minskade alltid adelns rättigheter, o. s. v. Reduktionen motsatte han sig, såsom förut är nämndt, med mycken ifver och ihärdighet. Hvad som dock ännu mera förtretade honom var förslaget att upprätta en rangordning efter tjenst och icke efter börd. Att en grefve, och synnerligast en grefve Brahe, skulle kunna taga plats under en blott adelig, kanske till och med under en ofrälse öfverste eller landshöfding, var något, hvarmed han omöjligen kunde förlika sig. »På sådant sätt», sade han, »blifva alla fyra stånden hvarandra lika, alldeles som fyra svinafötter.» För att med tillbörlig glans omgifva sin grefliga värdighet skydde han inga utgifter, men var för öfrigt en ganska klok och omtänksam hushållare så väl för egen som för statens räkning – när det icke gälde bortgifning, försäljning eller förpantning af kronogods, hvarvid han alltid såg mera på adelns fördel än på statens. I andra hänseenden åter var han en ifrig förfäktare af sparsamhet, af indragningar samt i synnerhet af en fredlig statskonst, till undvikande af de stora kostnader och uppoffringar, som voro med krigen förenade. Äfven ifrade han mot det då gängse bruket att gifva rika föräringar åt så väl egna som främmande sändebud. Sjelf var också Brahe, enligt alla de främmande ministrarnes sammanstämmande intyg, helt och hållet oåtkomlig för de den tiden eljest så vanliga »vängåfvorna». [1]
Under tiden närmast efter Carl Gustafs död hade Brahe utom all fråga varit den mest betydande man inom riket. Hans höga samhällsställning, hans stora rikedomar, hans mångåriga och mångsidiga erfarenhet, hans beslutsamma uppträdande mot hertig Adolf Johan, slutligen äfven vanan att, under konungens frånvaro, se honom i spetsen för styrelsen – allt detta förenade sig att under denna tid göra Brahe till Sveriges verklige regent. Mången trodde ock, sannolikt äfven han sjelf, att han under denna förmyndareregering skulle intaga samma plats som Axel Oxenstierna i den föregående; men dertill saknade han den store rikskanslerns öfverlägsenhet och outtröttliga arbetsförmåga. Brahe närmade sig nu sitt 60:de år, och hans sjuklighet höll honom ofta långa tider aflägsnad från regeringsärendena. I allmänhet fann han sig ock bättre inom sitt grefskap, der han obestridligen regerade ensam, än i spetsen för rikets regering, der andra inflytanden började mer och mer göra sig gällande vid sidan af hans. Han kunde också aldrig rätt sätta sig in i den förändrade riktning tidsandan börjat under de senare åren taga, utan lefde fortfarande i föreställningarna från sin ungdom och mannaålder, då de inre förhållandena bestämdes af högadeln, ännu i obestridd besittning af makten, och de yttre af de särskilda staternas religionsbekännelser. I hans ögon var derföre det mer och mer framträdande missnöjet med högadeln samt söndringarna mellan adeln och de ofrälse stånden endast yttringar af småfolkets afund, underblåst af påfvens illfundiga ränker, och förhållandet till de utländska makterna beroende af den större eller mindre fara, som från dem kunde hota vår lutherska lära. Tillika hade ett yngre slägte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
