Print (PDF) - On this page / på denna sida - Rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lorens von der Linde* 4!7 blef han af Gustaf Adolf adlad och kallade sig derefter von der Linde. Sonen gick tidigt i krigstjenst och tjente sig upp genom alla graderna till dess han 1657 blef 'generalmajor af infanteriet och öfverste för ett regemente tyska knektar. Han var en glad själ, som flitigt satte faderns penningar i omlopp, och denne brukade också säga att >han aldrig ville tänka på huru mycket penningar hans son Lorens hade förstört.» Lorens von der Linde synes tidigt blifvit bekant med den tolf år yngre pfaltzgrefven Carl Gustaf, hos hvilken han blef ett slags gunstling och fick af honom förtroende om de särskilda vexlingarna i prinsens frieri till Christina. När detta frieri icke ville lyckas och Carl Gustaf i förtviflan deröfver skrifvit till von der Linde, att han var »den eländigaste menniska i verlden, omgifven af gropar och forsat», samt, bland andra äfventyrliga planer, sagt sig ämna resa ut i främmande land för att der under ett antaget namn söka sin lycka i krig, afrådde vännen på det högsta ett så förtvifladt steg. »Nej, nej, nådige herre!» skref han bland annat, »det går ej an att begå en sådan förtviflad galenskap. Tålamod och undergifvenhet är det bästa, det enda råd, och den som tillstyrker annat, han må väl vara klokare och förnämare än jag, så tage mig fånen, om han icke råder såsom min nådige herres ovän, och det säger jag tryggt, hvem han ock vara må, hög eller låg». Sjelf en ifrig beundrare af det täcka könet, var Lorens von der Linde sedermera Carl Gustaf -behjelplig att trösta sig öfver det misslyckade frieriet, och en ännu bättre tröst gaf honom drottningen sjelf i det hon hös ständerna utverkade hans förklarande för tronföljare, Nu lyste också nådens sol för Lorens von der Linde, som i April 1651 blef riksråd och ledamot af krigskollegium samt i Maj samma år jemte sina båda yngre bröder Erik och Jakob friherre till Lindeborg, med 141 mantal i Medelpad till friherreskap. Han stannade dock hos Carl Gustaf och delade det slags förvisning, hvari prinsen lefde på Öland, der »Lasse Lind»,'såsom prinsen kallade honom, var, jemte Paul Wiirtz, hans förtrogne och äfven hans muntrationsråd, som med sitt alltid glada lynne icke sällan fick skingra Carl Gustafs dystra, misströstande föreställningar och hålla honom vid godt mod. Sedan Carl Gustaf blifvit konung, fick Lorens von der Linde uppdrag att åtfölja drottning Christina under hennes afresa från Sverige ända till danska gränsen, samt erhöll kort derefter, såsom bepröfvad fruntimmerskännare, förtroendet att bland de holsteinska prinsessorna välja den hvilken han ansåg bäst passande till konungens gemål. Konungen rättade sig ock efter hans åsigt i detta fall, men sedan Carl Gustaf blifvit förmäld och en stadgad äkta man, upphörde det förra förtroliga förhållandet mellan honom och Lasse Lind så småningom. Deremot användes nu Lorens von der Linde mera än förut i rikets tjenst, blef 1655 general af infanteriet och fältmarskalk-löjtnant 1658. I Preussen förde han befälet närmast under hertig Adolf Johan, och vi hafva i det föregående visat, huru han skref lika frimodiga bref till denne som förut till den äldre brodern. Starbäck o. Bäckström, Ber. ur Sv. H is t. VI. 27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
