Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Gyllenstiernas välde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ansåg en utvidgad konungamakt vara nödvändig för att bibehålla rikets inre styrka och yttre anseende.
Det blef ock snart nog tydligt för alla, att Gyllenstierna stod högst i konungens bevågenhet, likasom äfven att han styrkte honom i hans sjelfrådighet och i det ringa afseende han fäste vid sina riksråd. Då skyndade desse att frånträda sina förra söndringar för att förena sig mot den gemensamme fienden. Under våren 1677 förlikte sig Sten Bielke, Knut Kurck och Clas Rålamb formligen med rikskanslern, hvilken derefter åter någon tid förde ledningen af rådets öfverläggningar, och De la Gardie, som under närmaste tiden efter konungens tillträde till regeringen varit den som först lärt honom att försumma rådet, yrkade nu på allvarsamma föreställningar hos konungen för det rådet försummades. Sådana föreställningar gjordes ock, men ledde till ingen påföjd. Konungamakten stod nu både i verkligheten och äfven i allmänna meningen vida öfver rådsmakten, och i Johan Gyllenstierna hade konungen fått en rådgifvare, som var väl egnad att bistå honom både att upprätthålla och ytterligare utvidga den makt han under kriget förvärfvat. Rådsväldet var sålunda redan förbi, och äfven skrifvareväldet fick snart gifva vika för Gyllenstiernas mer och mer tilltagande inflytande. »Skrifvarne» blefvo åter endast verktyg, såsom de från början varit, men ökade också med detsamma antalet af Gyllenstiernas ovänner.
Så inföll 1678 års riksdag, hvarunder så väl rådet som Gyllenstiernas öfriga fiender hoppades kunna bringa honom på fall; men han stod redan så fast i konungens tillgifvenhet, att de hade ingen framgång. Vi hafva ock här ofvan visat huru under denna riksdag konungamakten ytterligare stärktes och rådsmakten i samma mån försvagades. Det hade varit först efter svåra strider, konungen kunnat blifva herre öfver den inre oreda, som bragt riket nära sin undergång. De intryck, han tagit deraf, voro hos honom outplånliga och inverkade på hans handlingssätt under hela fortgången af hans regering. Erfarenheten af alla de olägenheter, hvilka eftergifvenhet för Frankrike dragit öfver Sverige, ingaf honom en fast föresats att genom alla medel stadga rikets oberoende af främmande makter. Den öfverallt rådande söndringen, som inverkat förlamande på hela förvaltningen, hade öfvertygat honom om nödvändigheten af att en endes vilja sammanhölle det hela. Den nöd och brist, som förhindrat alla kraftigare anstalter till rikets försvar, hade visat honom nödvändigheten att för framtiden försäkra kronan om tillräckliga inkomster. Han hade tillika funnit, att hans personliga ingripande ensamt förmått besegra svårigheterna, och öfvertygelsen härom blef härefter bestämmande för hans uppfattning af konungamakten. Genom sin outtröttliga verksamhet under kriget hade han faktiskt gjort sig enväldig och derigenom räddat sitt rike. I verkligheten var rådets myndighet nu tillintetgjord, men ingen förändring hade ännu inträdt i de lagliga formerna. Konungen utöfvade genom sekreterarna, såsom verktyg för hans vilja, sin makt oberoende af rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
