Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl XI:s samtida: Konungahuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans gemål i hans sällskap och hade hos honom icke så litet inflytande. I sitt testamente stälde han henne också i spetsen för regeringen under hans sons minderårighet och gaf henne alltid ett rikligt underhåll, hvilket hon fortfor att använda till Ulriksdals, Strömsholms och Drottningholms förskönande samt i allmänhet till de sköna konsternas uppmuntrande. I detta hänseende hade hon en stor förtjenst om sitt nya hemland, hvilket man bör så mycket villigare erkänna, som i andra afseenden just icke mycket är att säga till hennes berömmelse.
Hertig Adolf Johan, Carl XI:s farbroder, om hvilken vi i det föregående haft åtskilligt att berätta, som icke varit till hans fördel, gjorde sig äfven under nu ifrågavarande tidskifte vid flera tillfällen omtalad på ett sätt, som icke var mera prisvärdt. Så snart Carl XI tillträdt regeringen, vände sig hertigen till honom med framställningar af sin nöd och inlemnade tillika en klagoskrift öfver riksdrotsen Per Brahe, hvilken han, bland annat, beskylde att hafva fält smädliga yttranden om konungahuset; men när saken blifvit vederbörligen utredd, befunnos de smädliga uttrycken hafva bestått deri, att Brahe vid något tillfälle sagt åt hertigen: »Jag ber eders durchlaucht icke med så obetänkt och sällsamt uppförande vanhedra sin höga ätt och familia.» Det dröjde också icke länge, innan hertigens ständiga tvister med anhöriga, tjenare och alla som med honom kommo i beröring, gåfvo alltför öfvertygande bevis på hans misstänksamma, grälsjuka lynne, att den unge konungen skulle för honom kunna hysa någon synnerlig aktning, ehuru han alltid visade honom den heder, som från brorsonen tillkom farbrodern. Denne blef likväl så missnöjd med konungens sätt att afgöra några bland hans mångfaldiga tvister, att hvarken han eller hans gemål vidare kommo till Stockholm, utan fortfore att lefva ett ensligt och dystert lif på Stegeborg, utom när hertigen gjorde ett besök i Österrike, der han äfven hade åtskilliga hos kejsaren anhängiga tvister.
Flera anledningar gjorde förhållandet mellan konungen och hertigen mindre vänligt. Den senare underlät år efter år att för sitt hertigdöme betala de krigsgärder, som blifvit vid riksdagarna beslutade, och för att undvika obehaget af en utsökning, måste konungen efterskänka dem, hvilket den för kronans rättigheter så nitiske Carl XI ej gjorde med lätt hjerta. Sedermera, när den nya reduktionen började träda i verksamhet och Carl XI förutsåg, att han i anledning deraf skulle komma i obehagliga tvister med sin farbroder, erbjöd han honom en uppgörelse i godo, men i stället inkom hertigen med en skrift, i hvilken han förde den bittraste klagan öfver reduktionen; påstod, att dess åtgärder voro »orimliga, stridande mot slägtföreningar, hertigens värdighet och konungens höghet»; begärde skydd deremot och yrkade, att frågan skulle dragas inför tysk krigsrätt, »ty ty han erkände ingen svensk domsrätt öfver sig». Mot reduktionens anspråk framdrog han fordringar, dem han påstod sig ega hos kronan, dels för ett löfte om 24,000 rdr i årligt underhåll, hvilket Carl Gustaf skulle gifvit honom, men som aldrig uppfyldt, hvarföre hertigen, då detta belopp under 26 år icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
