Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Otto Vilhelm von Königsmarck, tredje sonen af fältmarskalken grefve Hans Christofer von Königsmarck, hvilken vi i det föregående vid flera tillfällen omnämnt, var född i westfaliska staden Minden den 5 Januari 1639. Han erhöll en ganska vårdad uppfostran först i hemmet, sedan vid universiteten i Leipzig och Jena, under ledning af den lärde Esaias Pufendorf, en äldre broder till häfdatecknaren, blef der redan vid 15 års ålder efter prins Fredrik af Sachsen-Weimar vald till universitetets rector illustris samt fortsatte sedermera sina studier vid universiteten i Tübingen, Strassburg och Basel. Han var ock en ovanligt bildad man, talade, utom flera lefvande språk, ledigt både latin och grekiska, förstod hebreiska och var ganska hemmastadd så väl i rättsläran, den han vid de sistnämnda lärosätena särskildt studerat, som i flera andra kunskapsgrenar. Under sina utrikes resor hade han äfven vunnit öfning i krigareyrket samt blifvit personligen känd af de store franske härförarne Condé och Turenne så väl som af Mazarin och den då ännu landsflyktige Carl Stuart. Vid 21 års ålder blef han öfverkammarherre vid svenska hofvet 1660 och sändes följande året att lyckönska Carl II till hans uppstigande på Englands tron. Vid återkomsten blef han kapten vid gardet, och under det så kallade bremiska kriget uppträdde Königsmarck i spetsen för en af honom sjelf bildad sqvadron af 400 unga adelsmän, som utgjorde fältherren Wrangels lifvakt. I Maj 1665 skickades han som svensk ambassadör till Frankrike, hvarvid han hade det missödet att i sjelfva helsningstalet till Ludvig XIV komma ohjelpligt af sig. Königsmarck var dock ej den som förlorade koncepten, utan då talet, för att iakttaga Sveriges värdighet, hölls på svenska, hvaraf ingen bland de närvarande fransmännen förstod ett ord, läste Königsmarck upp den ena bönen efter den andra, så många han hade i minnet, alltid med samma värdiga hållning och imponerande stämma, hvarvid de tillstädesvarande svenskarne hade ytterst svårt att hålla sig allvarsamma. Sedermera var han svenskt sändebud äfven vid sachsiska hofvet, blef 1667 generalmajor i kurpfaltzisk tjenst och öfverste för svenska lifregementet till häst, gick 1669 i fransk tjenst och utmärkte sig vid flera tillfällen, så att han af Ludvig XIV erhöll en dyrbar hedersvärja samt steg från den ena militärgraden till den andra. År 1671 var han åter svensk ambassadör i Frankrike, blef 1662 svensk generalmajor och vice guvernör i Bremen samt emottog i September 1674 Carl XI:s fullmakt att vara fältmarskalklöjtnant, jemte befallning att infinna sig vid den nu till Tyskland öfvergångna svenska hären. Efter nederlaget vid Fehrbellin och den slagna härens återtåg till Pomern fick Königsmarck, nu utnämnd till fältmarskalk och generalguvernör öfver Pomern, befälet öfver denna här efter Wrangel. Vi hafva i det föregående visat huru han utförde detta ganska kinkiga uppdrag och huru han, än segrande, än genom fiendens öfvermakt undanträngd, likväl alltid ärofullt upprätthöll både sitt eget fältherrerykte och de svenska vapnens anseende.
När Pomern icke längre kunde försvaras, återvände Königsmarck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
