Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Vetenskaperna: svenska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324
Carl XII.
gen åter införd. Emellertid började man äfven i de protestantiska
länderna mer och mer inse denna tidräknings felaktighet och år 1697
infann sig i Danmark och Sverige en tysk lärd, Vigelius, för att förorda
den gregorianska tidräkningens införande. Det lyckades i Danmark,
der, likasom i Nederländerna samt i det protestantiska Tyskland och
Schweiz, den nya tidräkningen infördes år 1700; men i Sverige
inskränkte man sig, i följd af presterskapets motstånd, till ett
medlingsförsök, så att man från Februari borttog skottdagen, för att
småningom närma den gamla tidräkningen till den nya. Härmed fortsattes
från 1700 till 1712, men denna särskilda svenska tidräkning fans så
villande, att man då återgick till den gamla, ty ännu kunde
presterskapet ej förmås antaga den nya.
Svenska språket blef under Carl XII:s regering föremål för en
ganska häftig tvist mellan biskop Jesper Svedberg, som i sin »Schiboleth,
svenska språkets ryckt och riktighet», försvarade bibelsvenskan, sådan
den under latinets inverkan framträdt i de svenska
bibelöversättningarna, »med sina riktiga casus, genera, personas och mehra sådant»,
samt den mångsidige vetenskapsmannen Urban Hjärne, som förfäktade
de enklare former, hvilka sedermera efter hand utbildat sig. Redan
1701 sökte Svedberg genom bref till kanslikollegium utverka, att hans
då till tryckning färdiga Schiboleth, som dock ej utkom förr än 1716,
måtte blifva en lärobok för ungdomen, som »deraf kunde få någon
anledning att några timmar med ganska ringa möda och bekostnad
använda på vårt ädla språk, att det af grunden lära». Svedberg har
berättat, huru Carl XII under sitt vistande i Lund hade hans
Schiboleth liggande på sitt bord, »varandes mycket öm om språket och
att man borde undfly alla främmande ord, tala och skrifva ren
svenska». Konungen hade lemnat Svedberg Hjärnes svenska ortografi,
hvari de nyheter, Svedberg sökt införa i svenska språkets rättskrifning,
blifvit anfallna. Häraf föranleddes Svedberg att utgifva ett »Rättmätigt
hedersförsvar mot Urban Hjärnes obetänkta skrift». Ingendera af de
stridande vek från sina åsigter; men den skrifvande allmänheten
sam-manjemkade dem efter hand så, att Svedbergs rättskrifningslära blef i
flera hänseenden följd, hvaremot Hjärnes formlära alltmera framträdde
i den nyare svenskan. Haqvin Spegel, som i denna tvist i allmänhet
stått på Svedbergs sida och i sina psalmer gifvit så vackert prof på
svenska språkets skönhet, utgaf 1712 den första svenska ordbok.
Tal- och bref-svenskan fortfor emellertid att vara full af
främmande tillsatser och från sådan var icke heller Carl XII fri i sina
förtroligare skrifvelser, men i det offentliga lifvet visade han mycket nit
för språkets renhet. De nya sysslor, han skapade, gaf han ock
inhemska benämningar, såsom Ombudsråd, Högste ombudsman,
Post-hållare o. s. v., samt befalte sitt kansli att så mycket som möjligt
undvika främmande ord. Nils Gyldenstolpe, Arvid Horn och Urban Hjärne
skola ock 1707 ingått en förening till främjande af modersmålets renhet,
hvilket det dock ännu länge visade sig vara svårt att vederbörligen iakttaga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
