Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska kriget, 1741-1743
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lagercrantz, som varit en af de häftigaste partimännen vid de föregående riksdagarne och den främste ledaren af det holsteinska partiet inom hären, afreste redan på aftonen den 1 Mars, och ehuru han under resan till Petersburg fann de utspridda ryktena om stora ryska stridskrafters anryckande ogrundade, lät han häraf ej afhålla sig att fortsätta resan till Moskwa, för att kunna verka åtminstone för sina partisyften. Vid sin återkomst, den 20 Mars, afgaf han en berättelse om sin beskickning, hvaraf framgick, att någon förlängning af vapenhvilan ej kunde erhållas, men att Lagercrantz, för att göra kejsarinnan mera benägen dertill, låtit förstå, att konungen vore villig ingå på de fredsvilkor, hon sjelf föreslagit, öfvertygad, att kejsarinnan skulle under fredshandeln tillskynda Sverige de fördelar, man detsamma förespeglat, eller anförtro sig åt medlarens billighet. Man hade ock, å ryska sidan, medgifvit, att fredsunderhandlingar finge öppnas, så snart förre svenske ministern Nolcken åter ankommit. Något afbrott i krigsrörelserna under tiden blef dock ej beviljadt. Hvad Lagercrantz icke berättade, var, att han i Moskwa haft företräde hos hertigen af Holstein och att han lemnat Chetardie den bedröfligaste skildring af svenska härens belägenhet, framställande öfverbefälhafvaren såsom en skrytande dåre, utan ringaste erfarenhet i krigskonsten. Lewenhaupt fann emellertid Lagercrantz’ tilltag att gifva vinkar om de fredsvilkor, hvarpå konungen skulle vilja ingå, så förgripligt, att, sedan han aflägsnat honom ur lägret, med föregifvet uppdrag att föra bref till regeringen, han lät arrestera och sända honom under bevakning till Stockholm.
Knappt hade Lagercrantz lemnat Moskwa, innan Elisabeth, uppmuntrad genom hans begäran om vapenhvila och genom erhållen underrättelse om svenska härens ömkliga tillstånd, lät den 18 Mars utfärda en till Finlands invånare stäld kungörelse på både finska, svenska och tyska språken, med uppmaning till finnarne att skilja sig från Sverige, för att icke, såsom nu skett, genom de oroliga hufvudena derstädes blifva blottstälda för olycksbringande krig. Ville Finland blifva en fri och sjelfständig stat, så lofvade Ryssland kraftigt understöd dertill. Tillika spriddes flera rykten, att hertigen af Holstein skulle blifva storfurste öfver det sålunda sjelfständigt blifna Finland. Svenska regeringen skyndade likväl att genom en motskrift vederlägga Elisabeths uppgifter, varna för de ryska lockelserna och förmana finnarne till trohet mot Sverige. Den ryska kungörelsen synes ock på dem gjort föga intryck.
Någon tid derefter infann sig Nolcken åter i Ryssland att börja fredsunderhandlingarna, men anspråken voro allt för höga å ömse sidor. Elisabeth afböjde Frankrikes bemedling och Nolcken fick å nyo afresa, utan att något resultat vunnits.
Kriget skulle alltså fortsättas, och Lewenhaupt, som i medlet af April flyttat sitt högqvarter från Fredrikshamn till Kymmenegård, uppgjorde der en plan för ett anfall mot Viborg vid sommarens ingång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
