Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adolf Fredriks regering. Riksdagen 1751, 1752
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den andra punkten rörde sättet för kanslipresidents tillsättande, hvilket under konung Fredriks regering skett så, att ständernas förslag blott upptagit en person, och konungen följaktligen ej haft något val. Något stadgande att så skulle tillgå fans emellertid icke i grundlagarne och var ej heller af ständerna beslutadt, men hade nu blifvit af deputationen i förslaget till konungaförsäkran infördt. Konungen yrkade, att honom måtte lemnas frihet att välja mellan två eller tre riksråd, hvilket vore så mycket billigare, som kanslipresidenten vid åtskilliga tillfällen hade att föra ordet å konungens vägnar, och så mycket mindre kunde anses vådligt, som alla riksråd måste antagas ega ständernas förtroende. Detta yrkande vann understöd äfven inom stora sekreta deputationen, och konungen hänsköt denna punkts afgörande till ståndens plena, hvarföre frågan lemnades oafgjord i deputationens förslag och skulle bero af ett särskildt ständernas beslut under den pågående riksdagen.
Deputationens förslag till konungaförsäkran inkom till ståndens plena den 21 November och föranledde på riddarhuset genom hofpartiets motstånd ett så våldsamt uppträde, att landtmarskalken afbröt sammanträdet. Af de ofrälse stånden åter bifölls förslaget enhälligt, hvarefter äfven adelns bifall och konungens underskrift följde. Denna Adolf Fredriks konungaförsäkran grundade sig på konung Fredriks, på 1720 års regeringsform och 1723 års riksdagsordning, med några tillägg, hemtade från senare häfdvunna bruk eller ständernas beslut, enligt hvad närmare skall visas i öfversigten af svenska statsförfattningens utveckling under frihetstiden.
Dagen efter den, då konungaförsäkran blifvit underskrifven, firades den 26 November med stor prakt konungens och drottningens kröning, hvars ceremoniel framkallade en tvist mellan adeln och de öfriga stånden. Det innehöll nemligen, att adeln allena bland stånden skulle åtfölja konungen i procession, hvilket adeln påstod vara dess urgamla företrädesrätt; men borgareståndet hade icke funnit »sådant i sina tideböcker tecknadt», samt yrkade, att alla stånden, såsom lika maktegande, borde åtnjuta lika heder, och då adeln invände, att det icke var såsom riksstånd, utan såsom riddersmän, de skulle åtfölja konungen, svarade borgareståndet, att det också icke var som stånd, utan såsom borgersmän, de yrkade samma rättighet. Adeln gaf också vika.[1]
Kort efter kröningen återupptogs frågan om sättet för kanslipresidents tillsättande, särskildt föranledd af Tessins ännu alltid hvilande ansökning om afsked från detta embete. Den mindre sekreta deputationen, i hvilken det rådande partiet insatt sina största förmågor och som under denna riksdag tillvällade sig ledningen af det hela, aflät, ehuru utan något uppdrag att befatta sig med denna fråga, ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
