Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1765, 1766
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till ständerna i inrikes ärenden. Löwenhielm hade aldrig varit någon verklig vän af Hattarnes system, och hans skildring af de förhållanden, som utbildat sig under dess utöfning, var ock så mörk som möjligt. Tillgångarne förslogo ej att bestrida statens behof, försvarsverket vore i stort förfall, näringsfången hotades med undergång. Rikets skuld steg till mer än 561 tunnor guld, hvaraf något öfver 19 tunnor guld utrikes. Till dess betalning funnos ingen annan tillgång än subsidierna, och ingen fond till att betäcka räntorna, som gingo till 22 tunnor guld årligen. Grundlagen hade faststält 1696 års stat såsom normalstat, men den var nu tillökad, den ordinarie med 22 1/2, den extra ordinarie med 115 tunnor guld. »När kongl. maj:t måste anse rikets oundgängligaste tarfvor i alla delar brista; se, att fästningar och försvarsverk lutade till undergång; att hela armén var obeväpnad och icke ett enda regemente försedt med dess nödvändigaste behof; att de värfvade regementena snart sagdt icke mera funnos till, sedan all värfning blifvit omöjlig, då soldaten ej kunde lefva af sin sold; att försvarsverket till sjös var lika förfallet som till lands, då de gamla skeppen icke mer kunde underhållas, ännu mindre nya byggas, och inga medel funnos till utrustning och öfning; att en stor del af rikets betjening föga bättre än förginges af hunger och nöd, samt att ändock en så otillräcklig stat icke kunde med rikets inkomster bestridas – så hade kongl. maj:t icke längre kunnat uppskjuta att sammankalla riksens ständer, hvilka allena förmådde sätta kongl. maj:t i stånd att upphjelpa riket; men ehvad mått till rikets räddande komme att vidtagas, så måste de vid sjelfva lagstiftningen göras fasta och orubbliga, så att de missnöjde betoges allt hopp om snar förändring, samt det förakt, som för lagarne visades, och den allmänna klagan öfver lagarnes kraftlöshet måtte upphöra».
Så bedröflig denna teckning af styrelsens följder än var, hade ingen i rådet något att anföra deremot, utan tvärtom tackade kanslipresidenten Ekeblad, å de öfriges vägnar, Löwenhielm för den möda han haft »att så väl och grundligen sammanfatta sina och deras excellensers gemensamma tankar», äfvensom samtlige instämde deri, att denna proposition skulle öfverlemnas till ständerna, hvilka sålunda från sjelfva rådkammaren fingo de mest öfvertygande bevis om de olycksfulla följderna af det dittills iakttagna styrelsesystemet.
Den 15 Januari 1765 samlades ständerna, och att partiernas ställning inom dem nu var en helt annan än vid de näst föregående riksdagarne, visade sig genast vid talmansvalen. De företogos inom preste- och borgarestånden redan den 16 Januari. Till det förra ståndets talman utsågs utan omröstning Magnus Beronius, som i Juni 1764 blifvit erkebiskop efter Henrik Benzelius och sedan gammalt tillhörde mösspartiet. I borgareståndet åter blef striden ganska häftig. Af gammalt ansågs talmanskapet derigenom tillhöra den främste af Stockholms riksdagsmän, och denne var nu borgmästaren Carl Fredrik Sebaldt, hvilken 1746 varit bondeståndets sekreterare och då gjorde sig synnerligen förhatlig för Hattarne. Dessa satte sig också nu med yttersta häftighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
