Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statshushållningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afgifts borttagande; men redan 1740 fann man sig dock föranlåten af den starka utförseln att åter införa densamma.
Hattarne tycktes anse bankens tillgångar outtömliga, ty redan 1739 uppsades till återbetalning åt sina egare en tredjedel af der insatta karoliner, och 1741 uppsades ytterligare en tredjedel, hvarjemte man nedsatte räntan på flera banklån från 6 till 5 eller 4 1/2 procent, för att underlätta lånen från banken. Till understöd vid finska krigets utförande skänkte banken en million d. s. och under loppet af året 1742 ytterligare nära 2 millioner, samt beviljade följande året i lån åt enskilda personer öfver 2 millioner. Följderna af dessa åtgärder begynte likväl mer och mer framträda. Förtroendet började sjunka, kursen å det klingande myntet stiga och detta alltmera försvinna. Utförseln af kopparplåtar hade varit så stark, att föga deraf återstod, och nu, fastän för sent, utfärdade regeringen ett strängt förbud mot denna förut uppmuntrade rörelse. År 1744 skänkte banken Lovisa Ulrika en silfverservis värderad till nära 124,000 daler k. m. och hade under åren 1741–1744 lånat kronan nära 6 millioner d. s., så att dennas skuld till banken, inbegripen den från Carl XII:s tid, steg till omkring 12 millioner d. s.
Det finska kriget hade för öfrigt lemnat efter sig en oreda i rikets penningeväsen, som icke var lätt att afhjelpa och som hotade att rubba alla förmögenhets-förhållanden. Genom de stora lån, banken lemnat i synnerhet till kronan, hade en högst betydande mängd sedlar inkommit i rörelsen, och då denna sedelmassa öfversteg hvad som för omsättningen behöfdes, hade deraf följt, att man sökte i banken invexla sedlarne mot klingande mynt, att detta utfördes och att man begynte betala prisskilnad mellan detta och sedlar, så att kursen å det klingande myntet allt mera steg. Då, efter metallvärde och författningar, en svensk rdr specie eller silfver var lika med 1 rdr hamburger banko, det i vår utländska handel mest förekommande mynt, samt med 36 mark k. m., så fick man 1743 betala 40 mark och i Mars 1745 nära 47 mark för rdr specie eller hamb. banko, när betalningen skedde i sedlar. Det starka fallet i sedlarnes värde gjorde, att de i så mycket större mängd strömmade till banken, och det var ej svårt förutse, att medel till deras invexling snart skulle saknas. Dessa naturliga följder af en oriktig hushållning sökte man hämma genom förbud och tvångsåtgärder. Man började med att vid stränga straff förbjuda utförsel ur riket af guld- och silfvermynt, snart äfven af myntade kopparplåtar. Derpå följde förbud mot prisskilnad mellan sedlar och plåtar, och i Mars 1745 utfärdades en kunglig förordning, som stadgade ett visst pris, 40 mark för 1 rdr hamb. banko, hvarutöfver vexlar icke skulle få stegras. I Okt. 1745 förordnades, att, på det banken icke genom hastigt öfverlopp af sina kreditorer skulle för mycket utblottas på plåtar och derigenom blifva föranlåten på en gång infordra alla sina utlånta kapital, skulle tills vidare ej utlemnas mer i plåtar, än som nödvändigt behöfdes till skiljemynt, och på det rörelsen derigenom icke måtte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
