Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterhet och konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han undvek tillkonstlade prydnader. Hans skämtsamma dikter utmärkte sig genom fyndighet och en ofta lekande, stundom stickande qvickhet, de allvarligare genom högsinta tankar och värdig hållning, hvaremot tankens djup, känslans värme och inbillningens rikedom voro hos honom mindre framstående. Hans föredöme verkade för öfrigt äfven derigenom, att det understöddes af flera skrifter, i hvilka han både genom framställning af grundsatserna och genom granskning af andras arbeten sökte inpregla reglerna för ett mera rent och felfritt skrifsätt, så bundet som obundet, och genom allt detta har det icke varit oförtjent, som han erhållit namn af »svenska skaldekonstens och kritikens fader».
Dalins inverkan röjde sig redan hos en hans yngre samtida, som näst honom gjort sig mest berömd inom svenska vitterheten under frihetstiden, skaldinnan Hedvig Charlotta Nordenflycht, som kan anses utgöra öfvergången från den gamla till den nya skaldeskolan, emedan hennes ungdomsdikter bära pregeln af den förra och hennes dikter vid mognare år af den senare.
Hon föddes i Stockholm den 28 November 1718 och var dotter af kamereraren i kammarkollegium Anders Nordbohm, 1727 adlad med namnet Nordenflycht. Redan tidigt röjde hon stor vetgirighet och mycken böjelse för läsning, i synnerhet af poetiska arbeten. Då hon var på sitt sextonde år, dog hennes fader 1734, och på sin sotsäng förlofvade han henne med en mekanikus Tidemand, en grundligen bildad man, för hvars kunskaper och karakter hon hyste mycken vördnad, men hvilken, puckelryggig och äfven i öfrigt af en afskräckande fulhet, ej kunde vinna den svärmande sextonåriga flickans hjerta. Det tålamod, hvarmed han bar hennes skygghet, den grannlagenhet, hvarmed han undvek att göra sina rättigheter gällande, och det tysta lidande, som röjde sig i hela hans väsende, väckte slutligen fästmöns djupa medlidande, så att hon lofvade att uppfylla sin faders löfte; men det var dock för henne icke liten lättnad, då hon befriades från detta löfte genom hennes fästmans död 1737.
Hon behöfde likväl ännu handledning i franska språket, hvilket dittills blifvit försummadt, och till lärare deri rekommenderades hos henne en ung prest, Jakob Fabricius, som någon tid tjenstgjort vid franska församlingen i Stockholm. Han var en ung man af synnerligen lyckliga naturgåfvor, dem han genom grundlig uppfostran gjort fruktbärande. För öfrigt förenade han med ett fördelaktigt utseende ett intagande sätt att vara, och genom alla dessa egenskaper vann han snart sin unga lärjunges hjerta. Hennes ömhet för honom blef ock besvarad; men deras förbindelse mötte ett ihärdigt motstånd af hennes slägt, som, ehuru så nyligen upphöjd i adeligt stånd, fann henne allt för god att blifva hustru åt en ofrälse prest. Först efter fyra års förlopp, sedan Fabricius blifvit amiralitetspastor i Carlskrona, firades 1741 deras bröllop, i trots af slägten, hvarefter de nygifta nedflyttade till Carlskrona. Deras äktenskapliga sällhet blef dock ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
