Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges inre förhållanden, 1772-1778
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillika af sådan politisk betydenhet, att den icke bör förbigås vid skildringen af de inre politiska förhållandena. Redan 1747 hade förslag blifvit väckt att förklara bränvinstillverkningen för ett »regale», en kronan uteslutande förbehållen rättighet, hvilken kunde öfverlåtas mot arrende åt enskilde, ehuru frågan då förföll. När Gustaf III mottog regeringen, var bränvinsafgiften en af rikets oeftergifliga inkomster, och i riksdagsbeslutet 1772 hade det blifvit medgifvet, att denna afgift finge fortfara, äfven om bränvinsbränning, i följd af inträffande sädesbrist, blefve förbjuden. Efter statshvälfningen var ock konungens första ekonomiska lagstiftningsåtgärd att genom en kungörelse af den 9 September 1772 förbjuda all tillverkning och försäljning af bränvin. Han visade sig således icke vara någon vän af den skadliga dryckens spridning eller af vinning derpå. Snart blef han dock öfvertygad, att förbudet gaf ohejdad fart åt lönnbränning och olaga bränvinsförsäljning, hvarföre han fann dess vidhållande overkställbart, och då härtill kom, att han vid myntrealisationen öfvertagit rikets skuld samt härigenom kommit i stor förlägenhet, så fann han slutligen, i saknad af andra tillgångar, sig föranlåten upptaga den år 1747 fallna frågan och förklara bränvinstillverkningen för ett regale, hvartill föredöme fans i andra länder och deribland Preussen, hvars inre förvaltning då ansågs såsom ett mönster för andra stater. Såsom skäl för detta förslags återupptagande anfördes i kungliga brefvet den 18 Januari 1775 omöjligheten att upprätthålla bränvinsförbudet och fördelen af en i stället införd måttlig bränvinsbränning. Den kunde i statens hand lämpas efter behofvet och i stort verkställas med vida mindre åtgång af säd, ökad inkomst för kronan samt lättnad för undersåtarne, emedan den oaktadt bränvinsförbudet med ständernas begifvande bibehållna bränvinsskatten nu kunde helt och hållet efterskänkas. En direktion tillsattes för att gå i författning om utarrendering af den kronan sålunda förbehållna rättigheten; men så få anmälde sig till rättighetens öfvertagande på arrende, att kronan hotades med betydlig förlust genom bränvinsbevillningens upphörande. Liljencrantz hade ock afstyrkt den vidtagna åtgärden ur ekonomiska grunder, och ur en högre synpunkt afrådde riksrådet Höpken från hela företaget, som hos flertalet af svenska folket skulle väcka missnöje, då faktionerna kunde åter vakna och grannarne af dem begagna sig.
Dessa åsigter och förutsägelser blefvo i framtiden fullt bekräftade, ty det var Gustaf III:s bränvinsbränningsåtgärder, som mer än något annat skadade hans popularitet hos de talrikare samhällsklasserna och ådragit honom ett rättmätigt klander af efterverlden.
Oaktadt de gjorda erinringarna fortgick emellertid konungen på den beträdda banan. I en kunglig kungörelse af den 14 September 1775 tillkännagafs, att kongl. maj:t, i afsigt, »dels att, genom loflig åtkomst för allmänheten af en måttlig tillgång å bränvin, kunna hämma tilltagande öfverträdelser af utfärdade förbud, dels att genom ett i allmänhet förbättradt tillverkningssätt vinna en märklig sädesbesparing och utan saknad vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
