Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
redan röjde en lätthet i versbyggnaden och ett lekande behag, hvari han öfverträffade alla då med honom samtida svenska skalder. Efter sin anställning vid hofvet bidrog också hans lätta, alltid beredvilliga skaldegåfva rätt mycket till dess nöjen med hvarjehanda tillfällighetsverser, och för öfrigt strödde han flitigt omkring sig mer eller mindre spetsiga epigram, i hvilka han icke ens skonade konungen sjelf. Då denne en dag på Drottningholm öfverraskade honom vid skrifbordet och begynte genomögna hans verser, sökte Oxenstierna med synbar oro undangömma ett papper, hvilket konungen nu så mycket ifrigare fordrade att få se och som befans vara af följande innehåll:
»Man vid en konungs syn var i förundran dragen,
Som gick, af snillet förd, att fylla hjeltars lopp,
Men midt i banan trött, af nöjen blott betagen,
På första lagern söfd, tycks glömma verldens hopp,
Lik den, för trägna värf som stiger bittid’ opp,
Och se’n är sömnig hela dagen.»
Konungen återlemnade papperet småleende till författaren och sade: »Min nyfikenhet har fått samma lön, som när man lyss vid dörrarna, och det är välförtjent; men den dag kan komma, när man upphör att göra mig dylika förebråelser, och då, min käre Oxenstierna, äro vi kanske mindre lycklige begge två.» Det blef ock förhållandet, men emellertid röjdes ingen minskning i konungens bevågenhet för epigrammets författare. Han blef 1778 riddare af nordstjerne-orden och sändes samma år i en hemlig beskickning till åtskilliga tyska hof, blef 1782 »en af rikets herrar» och kommendör af nordstjerne-orden, 1783 en af »de sex kongl. maj:ts öfverste kammarjunkare», en ny hofvärdighet med hög rang, som då inrättades, 1786 ledamot af svenska akademien och riksråd samt förordnad att jemte friherre Emanuel De Geer förestå det efter Creutz lediga kanslipresident-embetet, var såsom föredragande för utrikesärendena konungen följaktig under finska kriget 1788, blef, vid rådets upplösning 1789, då kanslipresident-embetet upphörde och Oxenstierna lemnade sin befattning med utrikesärendena, öfverstemarskalk hos drottningen, 1790 serafimerriddare och ledamot af regeringen under konungens frånvaro i kriget, 1792 riksmarskalk, hvilket embete han nedlade 1801 och lefde sedan utan annan embetsbefattning än den af kansler vid kongl. maj:ts orden, hvilken han erhöll 1802 och bibehöll till sin död i Juli 1818. Någon synnerlig embetsmannaförmåga utvecklade han aldrig, ännu mindre några statsmannaegenskaper. För sin utnämning till minister för utrikesärendena hade han egentligen att tacka sitt namn, då Gustaf III tyckte om att hafva en Oxenstierna i spetsen för dessa, medan han sjelf skötte embetet och ministern ofta lemnades i okunnighet om ärendena samt, när han handlade dem, icke sällan lät sina poetiska fantasier förleda sig att skrifva ministeriela noter på vers eller låta sina depecher följas af ett epigram eller ett skaldebref.
Skald var ock Oxenstierna till sitt innersta väsende. Redan som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:47:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/9/0319.html
